Den skäggiga gamen och dess intressanta egenskaper
Den skäggiga gamen (även kallad lammgam eller skäggam) är en av de mest välkända fåglarna, och den lever ofta högt upp i bergsregioner. Antalet har dock förändrats drastiskt på senare tid.
Generella egenskaper
Denna gam har alltid varit både respekterad och fruktad. Då vingarna är utsträckta så kan den ha ett vingspann på mellan 3 och 6 meter, och med dessa vingar och dess stora näbb kan den väcka fruktan hos många andra djur.
En intressant egenskap hos denna fågel är fjädrarna. Fjädrarna går igenom en del förändringar från då att fågeln kläcks tills den mognar och blir vuxen. Då den växer så går den igenom två cykler.
Den första cykeln börjar då den är ett år gammal och varar fram tills dess fjärde år. Den andra cykeln uppstår mellan det tredje och sjunde året, men dessa cykler skiljer sig beroende på den individuella fågeln.
Arten kännetecknas också av könsdimorfism. Könsdimorfism gör att det är möjligt att skilja på honor och hanar p.g.a. faktorer som storlek och vikt.
Föda och naturlig hemvist
De har fått ett dåligt rykte p.g.a. hur de äter, eftersom de är asätare. Kosten baseras främst av beståndsdelar från ben för att den ska kunna överleva, och detta är den enda arten i världen som har denna kost.
För att bättre kunna förstå vilken typ av byten som den här fågeln fångar så måste forskarna göra direkta observationer för att samla in mer objektiv data för att kunna kvantifiera djurets kost.
Vuxna exemplar kan endast äta ben som har en viss storlek. För att kunna lösa detta problem och bättre smälta benen så måste de slå sönder dem. De kastar därför benen mot steniga ytor för att förstöra dem. Det blir då lättare att äta dem.
Dessa fåglar lever främst i områden där det finns väldigt få människor och de föredrar bergsområden.
Intressanta fakta om den skäggiga gamen
Ett intressant faktum är att de yngre gamarna har en tendens att trakassera andra fåglar för att de ska släppa sina byten. Den kan till och med ge sig på stora fåglar, såsom kungsörnen.
Denna art är monogam, men forskare har kunnat observera trios i Pyrenéerna. Vissa tror att deras förlust av hemvist har gett upphov till denna tendens.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Margalida, A., Suert, E. P. De, Amigos, S. De, & Csic, M. (2016). Quebrantahuesos – Gypaetus barbatus ( Linnaeus , 1758 ).
- Quebrantahuesos, F. P. L. C. Del. (2006). El Quebrantahuesos: apuntes sobre su biología. Ecosistemas, 15(2), 89–100. https://doi.org/10.7818/RE.2014.15-2.00
- Gil, Juan Antonio; Pérez López-López, C. & P. (n.d.). ( Gypaetus barbatus ) REPRODUCTORES EN EL PIRINEO CENTRAL ( ARAGÓN-ESPAÑA ). Anuario Ornitológico de Aragón, viii, 1–16.