Historien om Fernando: den herrelösa hunden, av Alberto Cortez
Detta är historien om Fernando – en liten vit hund som tyckte om musik. Han adopterades av en hel by och folk har skrivit böcker, dikter och rest statyer i hans ära. Han är dessutom protagonisten i en legendarisk sång av Alberto Cortez.
Hunden som visste hur man blev älskad av en hel stad
Hunden visade sig plötsligt i en bar på julafton 1951 i Resistencia, som är huvudstad i den argentinska provinsen Chaco. Han hade gått in i baren för att söka skydd från en storm.
Han lade sig vid Fernando Ortiz fötter, som just då var på genomresa genom den stad som sedan skulle komma att bli hans nya hem.
Ortiz adopterade hunden Fernando direkt och gav honom även hans namn. Hunden blev dock även omtyckt av invånarna i staden, och Resistencia blev därför hans nya hem. Alla ville spendera tid med hunden.
Fernando var den herrelösa hunden som gjorde den här staden till sitt nya hem. Han älskades av alla han kom i kontakt med och han lever vidare i de dikter, böcker, statyer och sånger som har skapats i hans minne.
Historien om Fernando, den herrelösa hunden som gjorde Resistencia till sitt nya hem
Hunden utvecklade en rutin som bestod av att:
- Sova i lobbyn på Hotel Colón.
- Dricka kaffe med mjölk och äta croissanter till frukost på bankkontoret.
- Besöka hårfrisörskan bredvid bredvid den japanska restaurangen.
- Äta lunch på restaurangen El Madrileño.
- Ta en tupplur hemma hos Dr. Reggiardo.
- Jaga katter på torget.
- Äta middag på La Estrella Bar.
En hund med musiköra
Fernando lyckades inte bara med att charma alla som bodde i Chacao. Han var dessutom känd för att ha ett fantastiskt musiköra.
https://www.youtube.com/watch?v=S6GlDPng96k
Det sades att Fernando aldrig höll sig borta om det förekom någon musikaktivitet. Han gick på konserter, offentliga och privata fester samt karnevaler. Han hade alltid en speciell plats på dessa tillställningar.
Fernando brukade sitta bredvid orkestern och vifta på svansen. Om någon spelade fel brukade han börja yla och gå därifrån!
Han visade även sitt missnöje med en polsk pianist som spelade för staden. Fernando ylade några gånger och i slutet av spelningen reste sig pianisten och erkände att han hade spelat fel två gånger.
Sången om Fernando
Den 28:e Maj 1963 hände tyvärr något fruktansvärt. Fernando blev påkörd på det torg där han brukade jaga katter. Hela staden sörjde honom och det kom fler personer till hans begravning än det hade kommit för någon människa.
Idag vilar han under museet El Fogón de los Arrieros, som är ett kulturcenter i Chaco. Han lever dock vidare i hjärtat hos dem som hade privilegiet att spendera tid med honom.
Historien om Fernando blev också förevigad i en sång av Alberto Cortez med titeln “Callejero”, som beskriver vackra och fria själar som Fernando, som sprider glädje på jorden.
Bilder: Pertile (Wikipedia Commons).