Arabisk oryx: fortplantning och bevarande insatser

Den arabiska oryxen är känd för sin vita päls med svarta markeringar på ansikte och ben. Den är en viktig del av den Arabiska halvöns historia.

Arabisk oryx är en medelstor antilop som, precis som namnet antyder, befolkar den Arabiska halvön. Det är den mest utrotningshotade arten av alla Artiodactyla (partåiga hovdjur).

I den här artikeln berättar vi vad vi vet om den.

Den arabiska oryxen är ett av de däggdjur som har anpassat sig väl till ett liv i öknen; den kan överleva utan vatten i flera veckor.

De får i sig vatten genom att äta växter och äter huvudsakligen under natten, när växterna innehåller mer vätska efter att ha absorberat kvällens fuktigare luft. Oryxen kan även gräva efter stamknölar och rötter för att få i sig vätskor.

Arabisk oryx har en mankhöjd på mellan 80 och 100 cm och kan väga upp till 70 kg. Djurets mest utmärkande drag är den vita pälsen.

Benen är mörkbruna eller svarta, ansiktsmarkeringarna är svarta och hornen samt tofsen på svansen är mörka ( pälsen reflekterar solljuset medan de mörka benen bidrar till att absorbera och bevara värme under kalla ökenmorgnar).

Lägg märke till att hornen är ett drag hos båda könen i både längd och form; de är vanligtvis svarta och är deras bästa vapen för självförsvar.

Arabisk oryx: fortplantning och beteende

Under dagen brukar den arabiska oryxen gömma sig undan värmen och vila tills kvällen, då den börjar vandra enligt sin vanliga rutin. Den är bra på att upptäcka regn och kan enkelt röra sig mot det och hitta det.

Levnadsytan sträcker breder ut sig på ca 3000 kvadratkilometer.

Som sagt kan arabisk oryx klara sig utan vatten i flera veckor, precis som dromedarer och andra ökendjur. När de inte rör sig runt för att leta föda gräver de små hål i den mjuka marken eller under små buskar.

De livnär sig huvudsakligen på frukt, stamknölar, rötter, örter, lökar och knoppar.

Hjorden är könsblandad och består av ca 2 till 15 oryxer. De är vanligtvis fredliga, även ensliga hanar, och kan leva ihop utan problem.

Självklart är parningssäsongen dock ett undantag; den pågår mellan maj och december.

Myten om enhörningar

Arabisk oryx är nationaldjur i Oman, Jordanien, Förenade Arabemiraten, Qatar och Bahrain. Det finns dock många misstag som gjorts i koppling till namnet på arten.

Till exempel översätts ett av orden som används till “enhörning”.

Översättningen av det hebreiska ordet re’em till grekiska som monokeros (ett horn) i Septuaginta – den grekiska helöversättningen av det Gamla testamentet – kan ha bidragit till detta.

I Psalm 22:21 hittas ordet Karen i singulär form och betyder horn. Den katolska Vulgata (en av de första översättningarna av Bibeln till latin) och Douay–Rheims (översättningen av Vulgata till engelska) översatte re’em som noshörning.

Andra översättningar har använt namn som “vild tjur”, “vild oxe”, “buffel” och “gaur”, en typ av slidhornsdjur. Den översättning som kommit närmast är den arabiska, alrim, som bokstavligen betyder “vit oryx”.

Myten om enhörningar kan sägas baseras på oryxer som förlorat ett horn. Aristoteles och Plinius den äldre konstaterade att oryxen var en prototyp för en enhörning.

Det är faktiskt sant att den, från vissa vinklar, kan tyckas ha bara ett horn.

Och eftersom hornen inte växer tillbaka om de faller av skulle en arabisk oryx tvingas leva med bara ett horn för resten av livet, skulle det hända.

Utöver detta tror vissa människor att ett horn från en arabisk oryx har medicinska egenskaper och det används därför för att behandla olika sorters sjukdomar.

Arabisk oryx: miljö och bevarande insatser

Arabiska oryxer föredrar steniga och sandiga ökenområden där de kan skydda sig från deras enda naturliga fiende: vargen.

Historiskt levde denna “verkliga enhörning” spridd över mestadels av Mellanöstern och fram tills slutet på 1800-talet fanns det stora hjordar i Palestina, Sinai, Irak och Transjordanien.

För tillfället lever de enda kvarlevande vilda hjordarna huvudsakligen i Saudiarabien.

På grund av ökad jakt och andra mänskliga ingrepp minskade populationen av arabisk oryx drastiskt under 1900-talet. I början på 70-talet utrotades dem i det vilda.

Men tack vare bevarande insatser från ekologer och forskare har arabisk oryx nu kunnat återintroduceras till Oman, Israel, Förenade Arabemiraten, Syrien, Jordanien, Qatar och Bahrain.

Det finns för tillfället ca 1000 individer i det fria, en anledning till att de finns med på listan över utrotningshotade djur.

Det faktum att de kunnat återintroduceras i det vilda betyder inte att hotet nödvändigtvis har försvunnit.

Ja, bevarande insatser tar tid och kräver mycket arbete, men återintroduceringen av arten i sin naturliga miljö har definitivt varit mer framgångsrik än man trodde.

Populationen av arabisk oryx – som är så utmärkande för öknen – ökar varje dag.