Varför guldschakalen har ett dåligt rykte

Guldschakalen är ett väldigt socialt djur med jaktvana. Den har haft dåligt rykte under många år, men mycket av detta har baserats på felaktiga grunder.
Varför guldschakalen har ett dåligt rykte

Senaste uppdateringen: 23 september, 2019

Guldschakalen har ett dåligt rykte. Den är även känd som Canis aureus och är ett av de hunddjur med störst global spridning. Den finns i många områden av Europa och södra Asien.

Denna art håller för närvarande att sprida sig inom det europeiska territoriet, vilket har oroat både forskare och lokalbefolkningen. Detta beror främst på de eventuella negativa effekter som detta djur kan ha.

Man är rädd för att den kommer ha en negativ påverkan på resten av de vilda djuren eftersom de är kända för att vara ilskna rovdjur.

Det råder därför viss osäkerhet rörande vad man ska införa för slags regleringar gällande detta djur.

Man måste även klargöra denna schakals ursprung. Denna art förekom inte i Europa förrän på 1800-talet. Det är då den sakta började föröka sig inom detta territorium.

Dynamiken hos distributionen har förändrats sedan slutet på 1900-talet, och det var då arten började föröka sig radikalt inom Europa.

Hemvist, fortplantning och livscykel

Små schakalungar.

Guldschakalen är den mest spridda schakaltypen. Den föredrar öppna fält, torra ängar och stäpp. Djuret har mycket energi, vilket antagligen beror på att vi har att göra med ett rovdjur.

När det gäller fortplantning så lever detta djur i par och är strikt monogamt. Inom de flesta schakalfamiljer så finns det en eller två vuxna medlemmar som fungerar som “hjälpare”.

Dessa hjälpare är de schakaler som stannar med sina föräldrar under minst ett år efter att ha nått könsmognad. De stannar för att hjälpa till med nästa kull, som kan bestå av upp till nio ungar.

Dräktigheten varar i 63 dagar. Då de föds så väger de mellan 200-255 g och diar under ca 8 veckor. Båda föräldrarna ger dem både mat och skydd.

Enligt vissa studier så når detta djur sexuell mognad vid 11 månader och kan leva upp till 16 år i fångenskap.

Schakaler är allätare så de äter inte bara kött. Faktum är att den får ca 54% av sin föda från djur och 46% från växter.

Den tycker om att äta stora byten som unga gaseller. Den äter även gnagare, harar, fåglar och dessutom deras ägg.

Vidare äter den reptiler, grodor, fisk, insekter och frukt. Den kan även äta kadaver om det behövs.

Ekonomisk påverkan för människor: positiv och negativ

Guldschakalen är viktig för världshälsan eftersom den äter en del av det skräp och de kadaver som finns i områden den lever i. Den är också bra för jordbruket eftersom den jagar råttor.

Då detta djur förökar sig i fångenskap så kan den vara ganska tam. Den beter sig då ungefär om en hund, förutom att den är blyg med främlingar och inte låter dem komma alltför nära.

Som med allt annat så kan schakalen också ha en negativ påverkan på människans liv, eftersom den äter både skörden och får. Den kan dessutom enkelt drabbas av och sprida rabies.

Guldschakalen har ett dåligt rykte: Population

Schakal som springer iväg.

Den förekommer i stort antal i Europa och är inte utrotningshotad. Enligt IUCNs röda lista på hotade arter så är detta en art som inte löper någon risk.

Guldschakalen anses vara en potentiellt invasiv art inom alla de baltiska staterna. För att en art ska bli invasiv så måste den anlända, överleva och frodas i ett nytt territorium.

Det har förekommit en exponentiell ökning av populationen i exempelvis Ungern, men de två andra kriterierna är ännu inte uppfyllda.

Guldschakalen har ett dåligt rykte som bygger på felaktiga grunder

guldschakalen har ett dåligt rykte som är baserat på felaktiga grunder

Expansionen av den gyllene schakalen till norra Europa är ett resultat av naturlig migration. Det finns vidare inte bevis för att den har en negativ effekt på det lokala djurlivet.

Det har dessutom inte förekommit några allvarliga rapporter att guldschakalen har attackerat boskap eller husdjur i Europa.

Forskarna tror att de tidvis rapporter som man fått in har varit överdrivna och att de även har berott på att man har identifierat fel djur.

Man har dragit dessa slutsatser med hjälp av de genetiska undersökningar som gjorts i de förekommande fallen.

När det gäller hälsorisker så har studier indikerat att guldschakalen har färre parasiter än andra köttätare, som exempelvis räv och varg. Det har heller inte förekommit rapporter om att schakalen har attackerat människor.

Man kan därför säga att guldschakalen har ett dåligt rykte, men att detta inte alltid baseras på fakta.

Vilka åtgärder bör man ta?

Artens stora expansion inom stora områden verkar berättiga att man börjar fokusera sig på att reglera hur snabbt den förökar sig.

Det finns flera organisationer som anser att det är dags att utveckla gemensamma europeiska strategier för detta.

Dessa strategier bör likna de som används när det gäller andra stora köttätare i Europa. Guldschakalen förekommer under Annex V inom europeiska unionens direktiv för naturliga hemvister.

Den bör därför skyddas inom alla EUs medlemsstater. Att bryta denna lag har allvarliga lagliga konsekvenser.

Vi hoppas att du har tyckt om den här artikeln.

Detta kanske intresserar dig
Hundarnas taxonomi: hur hundar påminner om vargar
My AnimalsLäs det My Animals
Hundarnas taxonomi: hur hundar påminner om vargar

Hundarnas taxonomi är praktiskt taget identisk med vargarnas, vilket visar hur säkert det är att hundar har vargar som förfäder.



  • Trouwborst, A., Krofel, M., & Linnell, J. D. (2015). Legal implications of range expansions in a terrestrial carnivore: the case of the golden jackal (Canis aureus) in Europe. Biodiversity and Conservation, 24(10), 2593-2610.
  • Macdonald, D. W. (1979). The flexible social system of the golden jackal, Canis aureus. Behavioral Ecology and Sociobiology, 5(1), 17-38.
  • Giannatos, G., Marinos, Y., Maragou, P., & Catsadorakis, G. (2005). The status of the golden jackal (Canis aureus L.) in Greece. Belgian Journal of Zoology, 135(2), 145.
  • Yom-Tov, Y., Ashkenazi, S., & Viner, O. (1995). Cattle predation by the golden jackal Canis aureus in the Golan Heights, Israel. Biological Conservation, 73(1), 19-22.