Panterlons beteende

Förutom de biologiska behoven är det viktigt att studera panterlons beteende när det gäller att återskapa de förhållanden som krävs för att bevara djuret ex situ. Här kan du få veta mer.

Djuret i fråga, som är det mest hotade kattdjuret i världen, behöver all hjälp det kan få för att återhämta sig. När det gäller att återuppliva beståndet av panterlon är det lika viktigt att studera dess beteende som att studera alla andra delar av dess liv.

Ofta är de arter som står oss närmast de minst kända, och detta kan leda till att vi inte gör de små saker som vi kan göra för att hjälpa dem. I den här artikeln får du lära dig allt om beteendet och vanorna hos detta otroliga djur.

Panterlons egenskaper

Panterlo (Lynx pardinus) är en däggdjursart som tillhör familjen Felidae och är endemisk på den Iberiska halvön. De är små djur i förhållande till andra arter av lodjur: deras genomsnittliga längd överstiger aldrig 55 centimeter och deras vikt är bara cirka 10 kilo.

Av de fyra arter av lodjur som finns har panterlon det mest begränsade utbredningsområdet. Den lever huvudsakligen i buskområden och klippiga eller bergiga områden med en höjd på under 1 300 meter. Den söker vanligtvis skydd i grottor.

Det är ett strikt köttätande djur vars diet nästan helt och hållet baseras på vilda kaniner. Under de två epidemier som kaninerna i området drabbades av på 1950-talet var därför bestånden av panterlon också i fara, eftersom dessa köttätare inte hade något att äta.

Panterlons karaktär

Det är ett kattdjur med skymningsvanor, vars högsta aktivitetsnivå sammanfaller med dess bytesdjur: i skymningen och tidigt på morgonen. Mellan dessa två perioder är den mest aktiv under de tidiga timmarna på natten. Skillnader i aktivitet har man även observerat beroende på kön: hanar är mycket mer aktiva än honor.

Panterlon är solitära djur. De söker endast upp varandra för parning och grupperna består endast av mödrar och ungar. I sällsynta fall kan man se mer än ett vuxet djur som äter stora byten.

Panterlons beteende

De flesta etologiska studier som gjorts på panterlon har gjorts i fångenskap. Dessa undersökningar har gett värdefulla uppgifter för panterlons bevarande och kan jämföras med studier in situ, vilka framskrider långsammare på grund av svårigheten att observera exemplar i deras naturliga miljö.

Socialt beteende

Liksom de flesta kattdjur är panterlon vanligtvis solitär och territoriell. Normalt kan dess revir omfatta upp till 30 kvadratkilometer, beroende på tillgången på dammar och vatten, samt på gömställen och förekomsten av rivaler.

Reviren för hanar och honor kan överlappa varandra. Hanarnas revir är dock vanligtvis större. Båda könen markerar dock gränserna för sitt födoområde genom urin och klösmärken på träd och mark.

Ätbeteende

90 % av panterlons föda består av vildkaniner (Oryctolagus cuniculus), men den kan också äta andra byten: hare (Lepus granatensis), olika fågelarter, gnagare och i sällsynta fall även rådjursungar.

Panterlons beteende vid jakt följer en typisk bakhållsstrategi, i likhet med resten av kattdjuren. När bytet är litet transporterar lodjuret det vanligtvis till en säker plats för att äta det. När offret däremot är större än kattdjuret dödar lodjuret det med ett bett i halsen och pressar på luftstrupen så att andningen avbryts.

Vid sällsynta tillfällen kan man observera samarbete mellan par vid jakt. Vad gäller ätande har hanarna företräde framför honorna, såvida inte honan har diande ungar. Bland ungarna råder också hierarki när det gäller att äta, de största är de som äter först.

Fortplantningsbeteende

Det vanligaste partnerskapet hos Lynx pardinus är polygyni, en strategi där hanen parar sig med så många honor som möjligt. Normalt är detta beroende på tillgången av honor som överlappar sitt revir med hanens revir.

Panterlon blir könsmogen vid 2 års ålder. Det är dock inte förrän den har etablerat ett eget revir som honorna börjar vara sexuellt tillgängliga. Estrus är säsongsbunden och inträffar vanligtvis på vintern.

Under parningssäsongen vokaliserar honorna med specifika rop för att indikera brunst. De tillgängliga hanarna tar sig därefter in i honornas revir, som de kommer att dela på under två till tre veckor tills de parar sig.

Efter parningen letar honorna efter en tillflyktsort som skyddar dem mot rovdjur och dåligt väder. Dräktigheten varar mellan 63 till 66 dagar, och födseln sker vanligen i slutet av mars. De kan föda 2 till 4 ungar som endast mamman tar hand om, eftersom hanen lämnar reviret efter parningen.

Under amningsperioden – som varar mellan 5 till 6 månader – kan honan byta gömställe. Ungarna stannar hos sin mamma tills splittringsperioden börjar efter deras första levnadsår, vilket är den tidpunkt då ungarna gradvis blir självständiga och lämnar föräldern.

Bevarandestatus för panterlon

Panterlon är utrotningshotad. De största hoten är förlust av levnadsområden på grund av urskillningslös skogsavverkning och urbanisering samt tjuvjakt. Man har också dokumenterat olyckliga trafikdödsfall där vägar hade byggts på platser där djuren passerar.

Lyckligtvis ökar dess bestånd tack vare olika organisationers bevarandeinsatser. Program för uppfödning i fångenskap och skydd av deras territorier bär små men hoppfulla framgångar för dessa kattdjur.

Dessa segrar har uppnåtts i vått och torrt, med budgetnedskärningar, tjuvjägare som inte bestraffas och byggföretag som invaderar deras territorier. Att stödja dessa organisationer, även genom att sprida information via nätverken, är också ett grundläggande arbete så att dessa underbara kattdjur fortsätter att befolka halvön.