Den listiga göken och dess släktingar

26 mars, 2021
"Gökboet" använder namnet på dessa fåglar på grund av dess något olycksbådande historia. Förtjänar göken sitt rykte? Är alla gökar desamma? I dagens artikel berättar vi om den listiga göken och dess släktingar.

Gökfåglar är fåglar som tillhör familjen Cuculidae, vilken inkluderar den listiga göken och dess släktingar. De är främst trädboende fåglar, även om vissa arter lever ett liv på marken och är bättre på att springa än att flyga. Detta är till exempel fallet med tuppgöken.

Förutom de morfologiska egenskaperna är vissa medlemmar i denna familj ännu mer speciella tack vare deras parasitiska natur. I synnerhet är gökar kända för att vara boparasiter, vilket innebär att de lägger sina ägg i andra fåglars bo.

Cuculus canorus: Den mest listiga göken

Det finns många olika sorters gökarter i världen. Men bara de som bor i Eurasien och Afrika har den fula vanan att kasta ut andra fåglar från deras bon för att lägga sina egna ägg där.

Gökar i Amerika bygger sina egna bon och tar hand om sina egna fågelungar. Det är européerna som föredrar att överlåta sina avkommor till andra fåglars vård, som till exempel lärkor, sångfåglar, gärdsmygar, trastar och många andra exempel på drabbade tättingar.

Valet av moderfamiljen beror på färgen på honans ägg. De olika gökvarianterna har kunnat utvecklas så att deras ägg liknar äggen hos parasitarterna. Detta för att så mycket som möjligt förhindra risken för avstötning från “adoptivmamman”.

Allmänna kuriositeter om den listiga göken och dess släktingar

Den vanliga göken (Cuculus canorus) är en flyttfågel, vårens budbärare och kärnparasit hos andra fåglar. Det är fågeln som vi på vanligt språk känner till som gök. På engelska heter den cuckoo, eftersom det är så den låter i skogen när blomsäsongen är på inmarsch.

Faktum är att det finns en hel del exemplar av denna fågel i Schwarzwald i Tyskland, det land där gökuret uppfanns.

Den listiga göken sitter på en gren.

Exakt vad betyder det att vara en boparasit?

Det fantastiska sättet på vilket göken garanterar sina ungars överlevnad är välkänt. Honan ser på när vissa fåglar bygger sina bon och väntar tills den honan lägger ägg. Då utnyttjar bo-ockupanten en tillfällig frånvaro och närmar sig boet för att göra sig av med den andra honans ägg. Gökhonan lägger sedan sitt eget ägg i boet och flyger iväg innan den andra honan återvänder. Omedvetet kommer den utsatta honan att uppfostra en fågelunge som inte är hennes.

Ibland inser ”adoptivmodern” dock bedrägeriet och lämnar boet. Men oftare accepterar hon gökägget som sitt eget och inkuberar det med resten. Gökungen kläcks efter cirka 12 dagar, ofta innan resten av boet. Göken använder den här fördelen för att kasta allt runt om kring den över kanten.

Det är kanske denna sed som har gett den listiga göken ett dåligt rykte i generationer. Ändå är den hårda verkligheten den att resten av fågelungarna inte skulle ha något annat val än att konkurrera med ett “syskon” som växer snabbare och tar all mat som tillhandahålls av modern.

Den listiga göken och dess släktingar: hur får den unga göken kontroll över boet?

Den unga göken försöker få ett ägg eller en kyckling upp på ryggen, mellan sina vingar. Sedan lyfter den ägget eller den olyckliga fågelungen för att kasta den ur boet, eller så använder gökungen benen för att trycka ut de andra över kanten. Den unga göken upprepar sedan detta så många gånger som det är nödvändigt.

En kollektiv utvisning kräver dock en suverän ansträngning och det tar flera dagar att slutföra uppdraget. Göken kan till och med misslyckas i försöket. Om den lyckas kommer den att växa så snabbt att den på kort tid är redo att ta hand om sig själv. Efter tre veckor kan den ”lilla” lämna boet och flyga iväg.

De andra arterna i familjen Cuculidae

Gamla världens gökfåglar är de enda fåglar som man anser ha parasitvanor. Förutom den europeiska göken finns den prickiga skatgöken (Clamator glandarius). Den lägger sina ägg i bon byggda av fåglar som skator och starar.

Utöver de mest kända exemplen är det de icke-parasitiska gökarna som lockar mest uppmärksamhet. De bygger vanligtvis sina egna bon och båda föräldrarna ruvar och ger mat till ungarna. Härnäst kommer vi att berätta om två arter till: slätnäbbad ani och tuppgök.

Slätnäbbad ani, gökens mest sociala släkting

Slätnäbbad ani (Crotophaga ani) är en fågel som kommer från Amerika. Det är en sällskaplig art som lever i stora grupper, och även om de bildar häckande par, lever de alltid i bullriga flockar. Dessa grupper tenderar att ockupera territorier i öppna fält och odlade områden.

Dessa fåglar flyger också i flockar på cirka 20 individer och skiljer sig inte när de uppfostrar sina ungar. De bygger stora bon som hela flocken kan använda, och flera honor lägger sina ägg där och ruvar dem samtidigt. Under tiden avslutar resten av medlemmarna konstruktionen, och reparerar boet vid behov.

Två gökar i ett träd.

Den större tuppgöken

Geococcyx californianus är bättre känd som tuppgök (roadrunner på engelska). Det är en fågel som är spridd över USA:s och Mexikos torra ökenland. Som alla barn vet, är tuppgöken en fågel som inte är lämpad för flygning, utan är mer känd för den hastighet den kan komma upp i genom att springa.

Detta djur kan nå en hastighet på 24 km i timmen. Dess korta, robusta ben rör sig så snabbt att de inte ens verkar röra vid marken, därav möjligheten för dess ovanliga hastighet.

Tuppgök springer över vägen.

Som du har lärt dig i den här artikeln så använder inte alla gökar parasitism för att utvecklas. Både tuppgöken och den slätnäbbade anin är levande exempel på detta.

 

  • Cuculidae [Internet]. Es.wikipedia.org. [cited 24 October 2020]. Available from: https://es.wikipedia.org/wiki/Cuculidae
  • Cuculus canorus [Internet]. Es.wikipedia.org. [cited 24 October 2020]. Available from: https://es.wikipedia.org/wiki/Cuculus_canorus
  • Geococcyx californianus [Internet]. Es.wikipedia.org. [cited 24 October 2020]. Available from: https://es.wikipedia.org/wiki/Geococcyx_californianus
  • Crotophaga ani [Internet]. Es.wikipedia.org. [cited 24 October 2020]. Available from: https://es.wikipedia.org/wiki/Crotophaga_ani
  • Brym M, Henry C, Kendall R. Greater roadrunner (geococcyx californianus) predation on juvenile quail in the rolling plains ecoregion of texas [Internet]. FAO; 2018 [cited 24 October 2020]. Available from: https://agris.fao.org/agris-search/search.do?recordID=US202000048769
  • Hernandiz A. Color de la cáscara y otros índices productivos como indicadores diagnósticos en gallinas ponedoras [Internet]. Valencia: Huevos Guillén; [cited 5 December 2020]. Available from: https://www.wpsa-aeca.es/aeca_imgs_docs/_color_cascara_y_otros_indices_productivos_como_indicadores_diagnosticos_en_ponedoras_-_hernandiz,_a.pdf