Den enda rosa mantan i stora barriärrevet

08 september, 2020
År 2015 såg man en rosa manta i stora barriärrevet, den första världen skådat. Denna skönhet som går under smeknamnet "inspektör Clouseau" har setts mindre än tio gånger sedan dess.

Den senaste gången man såg den enda rosa mantan, som man känner till, i stora barriärrevet var tidigare i år. Fotografen Kristian Laine fotograferade djuret under en dykning i vattnet nära Lady Elliot Island, det sydligaste revet i Australiens stora korallrev. På mycket kort tid blev Laines fotografier virala på sociala medier och återupplivade nyfikenheten om mantan. Och det är inte konstigt, med tanke på att forskare inte ens visste att djuret fanns förrän det första framträdandet år 2015.

Den berömda rosa mantan tillhör arten Manta alfredi, som ingår i familjen Myliobatidae. Det är den näst största manta-arten i världen.

Detta djur fick smeknamnet “inspektör Clouseau”, en hänvisning till den berömda karaktären från Rosa Panter-serien.

Hur förklarar man den rosa mantans färg?

Karotenoidpigment är ansvarigt för många av de rosa, orangea och gula färgerna vi ser i den naturliga världen. I de flesta fall så måste djuren förvärva dessa molekyler genom att få i sig dem. Den rosa flamingon får till exempel sin färg från att äta små kräftdjur. Så med detta faktum i åtanke trodde forskare ursprungligen att den rosa mantan i stora barriärrevet fick sin färg som en följd av sin kost.

En vacker rosa flamingo poserar.
Karotenoidpigment, som finns i räkor och musslor, är ansvariga för färgen på flamingons fjädrar.

Det nya mönstret på den rosa mantan i stora barriärrevet är svart och rosa

Det är värt att notera att korallrevets manta-arter i allmänhet finns i tre färgmönster. Dessa inkluderar helsvarta, helvita eller svart-vita. När det gäller den sistnämnda variationen, som är den vanligaste, har fisken en svart rygg och en vit mage.

Om man tittar på mantan ovanifrån så kamouflerar den mörka ryggen mantan i det mörkare vattnet nedanför. Och om man tittar på mantan underifrån så kamouflerar den ljusa magen mantan i havets ljusa solbelysta yta. Därför har en svart-vit manta den största fördelen när det handlar om att skydda sig från rovdjur, som till exempel hajar.

Den rosa mantan simmar i stora barriärrrevet.
Källa: National Geographic – Kristian Laine.

Varför har djurens färg betydelse?

I allmänhet spelar färgen på ett djur en viktig roll i olika aspekter av djurets liv. Precis som vi nämnde ovan kan det erbjuda visuellt skydd mot rovdjur. Samtidigt kan färgen på ett djur också ge värdefull information vid många tillfällen. Man kan till exempel ofta bestämma djurets kön, fysiska tillstånd, mognad eller tillgänglighet för produktion tack vare djurets färg. Av denna anledning tenderar naturligt urval att eliminera eventuella avvikelser.

Det finns dock flera exempel där individer – eller till och med hela populationer – karaktäriseras för att ha en avvikande färg, som den rosa mantan. Tack vare sitt färgmönster kan djuret överleva och reproducera.

Är  färgen på den rosa mantan avvikande?

Ja, detta är ett exempel på en av de olika färgavvikelser som forskare har upptäckt i djurriket. Även om deras nomenklatur inte är samstämmig, finns det mer än ett dussin färgavvikelser. Dessa inkluderar albinism, melanism, leucism och erytrism. Den sistnämnda är utan tvekan en av de mest sällsynta avvikelserna.

Erytrism avser ett färgförhållande hos djur med överdriven produktion och avsättning av röda och orangea pigment (erytroforer) med olika toner och intensitetsgrad.

Erbjuder dessa avvikelser någon fördel för djur?

Den vanligaste – melanistiska individer som är helt svarta – har en termisk fördel. Detta beror på den överlägsna termoregleringskapaciteten som deras mörka färg erbjuder. Samtidigt drabbas de också av mindre tryck från predation.

Fall av albinism och leucism – brist på färg – är också vanliga färgavvikelser. Individer i naturen som har dessa avvikelser har utan tvekan en lägre överlevnadsgrad.

Det finns inga tillgängliga data angående fördelen med selektiva mekanismer eller termoreglering av erytrism. Experiment med salamandrar (Plethodon cinereus) visade att fåglar selektivt undviker att attackera erytriska individer som normalt har den här färgen.

En rosa manta fotograderad underifrån upp mot havsytan.
Källa: National Geographic – Kristian Laine.

Vad förklarar den här färgen?

Hittills har tre klassificeringar av kromatoforer påverkat färgningen av marina varelser:

  • Melanoforer (celler med brunt eller svart pigment)
  • Xantoforer (celler med gult och rött pigment)
  • Iridioforer (ger en skimrande och reflekterande ljusstyrka)

Vanligtvis är avvikande färgningar resultatet av genetiska mutationer. Dessa mutationer påverkar utvecklingen och fördelningen av kromatoforer eller produktionen av pigment. Identifieringen av gener som är viktiga för transport, avsättning och bearbetning av karotenoider (röd färg) har dock varit svår. Detta är inte fallet med de välkaraktäriserade gener som är involverade i melanism (svart färgning).

Fram till nu så har forskare underskattat en anpassningsbar utveckling av färgavvikelser hos havsdjur. Studien av fenomenet rödaktiga nyanser kräver ytterligare fördjupning.

* Omslagsbild med tillstånd av Kristian Laine.

 

  • Augliere. (2020). How did this rare pink manta get its color? National Geographic. https://www.nationalgeographic.com/animals/2020/02/pink-manta-ray-australia-rare/
  • Esatbeyoglu, T., & Rimbach, G. (2017). Canthaxanthin: From molecule to function. Molecular nutrition & food research61(6), 1600469.
  • Fox, D.L. (1979). Pigment transactions between animals and plants. Biological Reviews, 54(3), 237-268. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1469-185X.1979.tb01012.x
  • Needham, A. E. (2012). The significance of zoochromes (Vol. 3). Springer Science & Business Media.
  • Tilley, S. G., Lundrigan, B. L., & Brower, L. P. (1982). Erythrism and mimicry in the salamander Plethodon cinereus. Herpetologica, 409-417.