Muränor och deras dubbla käkar
Alla arter i familjen Muraenidae är kända som muränor. De har alla ett liknande utseende till en ål, dvs. har de en lång och cylindrisk kropp, men de klassas trots sitt utseende som fiskar. Det finns för tillfället ca 200 kända arter.
Den största arten, Strophidon sathete, kan bli upptill fyra meter lång. Dessa fiskar lever i hålor och skrevor och är köttätare. Faktum är att de är farliga rovdjur med ett välutvecklat luktsinne.
Tyvärr har dessa vackra djur fått ett dåligt rykte för att vara aggressiva eftersom de ofta öppnar sina munnar och visar sina vassa tänder. Detta är dock för att de försöker svälja mer vatten eftersom deras gälar är ganska små.
Var lever muränor?
De förekommer på många olika platser. Muränor lever i djup som sträcker sig från vattenytan till 100 meter ner.
De är kända för att tillbringa majoriteten av sin tid i hålor och skrevor. De flesta går att hitta i områden med korallrev, i varma vatten. Därför lever många i tropiska, subtropiska och tempererade hav. En sällsynt art av muränan går dock att hitta i Sverige och Östersjön.
Även om vissa arter går att hitta i bräckt vatten är det väldigt få havsdjur som ger sig in i sötvattensområden.
Det är värt att nämna att det finns två undantag: Gymnothorax polyuranodon och Echidna rhodochilus.
Hur känner man igen muränor?
Som sagt har de avlånga kroppar. De saknar bröstfenor och har tjock hud utan fjäll. De har också väldigt tunna gälöppningar, vanligtvis är de bara små hål.
De är ofta brun- eller svartlila till färgen, men tropiska arter har ofta ett ljusare och mer färgstarkt mönster. För vissa arter fortsätter mönstret inuti munnen.
Muränor har en kraftig, ormliknande kropp som är något platt, speciellt på undersidan. Det korta, massiva huvudet sticker ut, med en rundad profil.
Det som utmärker just muränor i familjen ålartade fiskar är deras stora munnar med många, långa och vassa tänder.
Är de lika farliga som de ser ut?
Många tror att muränor är en speciellt aggressiv fiskart, mycket på grund av deras utseende. Men de attackerar faktiskt bara i självförsvar när de känner sig hotade.
Faktum är att muränor undviker människor genom att gömma sig i skrevor, och föredrar att fly framför att attackera. De försvarar dock aggressivt sin bohåla, och det är när de störs där som de har en tendens att attackera.
Många turister som handmatar muränor under dykningsexpeditioner blir också attackerade, men det har att göra med att muränors syn är begränsad – de förlitar sig på sitt luktsinne för att hitta föda – vilket gör det svårt för dem att skilja mellan fingrar och mat. Denna turistaktivitet har nu förbjudits på vissa platser, som i Stora barriärrevet.
Något som är värt att nämna är att muränornas fjällösa hud ofta drar till sig parasiter, och därför vänjer sig vissa vid närvaron av dykare och försöker gnugga sina kroppar mot dem. Vissa vill till och med bli klappade.
Är muränor giftiga?
Även om det på vissa platser är vanligt att muränor jagas som matfisk finns det arter som producerar gift. Detta gift kallas ciguatoxin och försvinner inte vid tillagning.
Ciguatera, matförgiftningen som orsakas av att äta fisk kontaminerad av ciguatoxin, uppstår från metaboliseringen av ett annat gift – maitotoxin – som produceras av dinoflagellater (Gambierdiscus toxicus) som är en del av zooplankton. När en fisk äter dinoflagellater metaboliseras maitotoxinet och den resulterande substansen ackumuleras i organismer högre upp i näringskedjan.
Enligt experter kan detta vara ett evolutionärt svar på hot från potentiella predatorer. Intressant nog utsöndras detta gift hos vissa arter som en skyddade hinna på huden.
Muränans fascinerande dubbla käkar
Muränor har en stor mun med åtskilliga vassa tänder. Men utöver tänderna som sitter i den övre käken har många arter också en andra uppsättning käkar full med tänder.
Denna andra uppsättning käkar är inte sammankopplad med några ben och använder sig bara av kraftiga ligament för att röra sig, även om den ser väldigt mycket ut som en vanlig käke med tänder.
När muränor ska äta skjuter de fram dessa käkar till munnen, där de tar tag i bytet och drar med sig det tillbaka in i strupen.
Muränor är de enda djuren som är kända för att använda dessa dubbla käkar för att fånga in och hålla fast i sina byten.
Kost
Muränor är köttätare och opportunistiska rovdjur. De livnär sig huvudsakligen på små fiskar, bläckfisk och skaldjur. De hotas heller inte av många predatorer – de enda hoten är arter som havsabborrfiskar, barracudor och havsormar.
I korallreven kan fiskarten Plectropomus pessuliferus, en del av familjen havsabborrfiskar, associera sig med muränor för att jaga. Detta samarbete innebär att muränor kan jaga byten på platser som inte är åtkomliga för havsabborrfiskar.
Hot och ekologisk roll
Enligt studier verkar det som om muränor av släktet Gymnothorax spp. kan vara naturliga predatorer till den invasiva arten Pterois.
Det finns inga kända större hot mot familjen muränor på en global skala. Dock kan förändringar i deras naturliga miljö, korallreven, bidra till att reducera deras population.
Många arter av muränan anses livskraftig, dvs. inte utrotningshotad. Men eftersom inte alla arter producerar gift jagas vissa för mänsklig konsumtion.
Detta kommersiella utnyttjande är dock litet. Därför finns inga åtgärder för att försöka bevara och skydda muränor för tillfället.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Smith, D. G. (2012). A checklist of the moray eels of the world (Teleostei: Anguilliformes: Muraenidae). Zootaxa, 3474(1), 1-64. https://www.mapress.com/j/zt/article/view/zootaxa.3474.1.1/23577
- (2005). Familia Muraenidae – morenas. Revista de Biología Tropical, 53(Suppl. 2), 26-34. Retrieved July 18, 2020, from http://www.scielo.sa.cr/scielo.php?script=sci_arttext&pid=S0034-77442005000400011&lng=en&tlng=es
- https://www.fishbase.se/summary/FamilySummary.php?ID=56
- Ledreux, A., Brand, H., Chinain, M., Bottein, M. Y. D., & Ramsdell, J. S. (2014). Dynamics of ciguatoxins from Gambierdiscus polynesiensis in the benthic herbivore Mugil cephalus: Trophic transfer implications. Harmful Algae, 39, 165-174.
- Murata, M.; Legrand, A.M.; Ishibashi, Y.; Yasumoto, T. (1990). Structures and configurations of ciguatoxin from the moray eel Gymnothorax javanicus and its likely precursor from the dinoflagellate Gambierdiscus toxicus. J. Am. Chem. Soc., 112, 4380–4386. https://pubs.acs.org/doi/pdf/10.1021/ja00167a040#
- Bos A.R., Sanad A.M., Elsayed K. (2017). Gymnothorax spp. (Muraenidae) as natural predators of the lionfish Pterois miles in its native biogeographical range. Environmental Biology of Fishes. 100 (6): 745–748. doi:10.1007/s10641-017-0600-7