Prägling och räddade djur - chanser att överleva

Människor som räddar vilda djur bör ha minimal kontakt med dem i så stor utsträckning som möjligt för att på så sätt undvika anknytning. På detta sätt har djuren större chans att återintroduceras i det vilda.

Skriven och verifierad av Biolog Ana Díaz Maqueda.

Senaste uppdateringen: 21 december, 2022

När det gäller prägling och räddade djur kan det drastiskt minska deras chanser att överleva i det vilda. Ett ungt, vilt djur som räddas av människor måste skyddas så att det inte blir präglat på sina räddare.

Vill du lära dig mer? Låt oss titta närmare på det här intressanta ämnet nedan.

Vikten av att rädda vilda djur

Nyfödda fåglar eller däggdjur är de grupper av djur där vi måste vara särskilt försiktiga med när det gäller prägling och räddade djur. När dessa djur blir räddade, och om man inte vidtar åtgärder för att motverka det, kommer de att bli präglade på sin djurskötare. De kommer att se denna som sin “mamma” när de börjar växa och bli större.

Ändå är räddningen av djur i nöd (både i stadsmiljö och ute i naturen) grundläggande för bevarandet av vissa artet.

Inte bara kan man rädda just det djuret utan man kan också samla in viktiga data och lära sig mer om arten och dess livsmiljö. Till exempel:

• Anatomiska data
• Geografisk utbredning
• Migrationsvägar
• Huvudsakliga sjukdomar
• Potentiella faror och hot mot deras överlevnad och mycket annat.

Dock är prägling och räddade djur inte ett problem när det gäller djur som inte kan återvända till naturen och måste stanna i ett viltcentrum. Tvärt om kan en anknytning mellan djurskötaren och djuret göra djurets liv i fångenskap mindre stressande och underlätta dess skötsel.

Men om djuret har en chans att återvända till det vilda bör djurskötaren använda sig av en serie åtgärder som är inriktade på att möta deras behov utan att för den sakens skull leda till prägling. På detta sätt kan man förhindra att djurets chanser att överleva i deras naturliga livsmiljö minskar drastiskt.

Hur kommer djur i nöd till viltrehabiliteringscenter?

Tusentals arter anländer till rehabiliteringscenter för vilda djur för utvärdering och rehabilitering varje år. Det är alla typer av djur som kommer, från små leddjur, som spindlar, till stora däggdjur, som björnar.

Anledningarna till att ett djur kan hamna på ett sådant center varierar:

• Djur som har blivit skadade när de blev påkörda av en bil, fåglar som flugit in i ett vindkraftverk eller djur som är påverkade av förlamande sjukdomar
• Djur som beslagtagits på flygplatser eller andra inresehamnar som kommer från olaglig djurhandel
• Från städer och samhällen kommer ofta djur (sparvar, svalor, trastar) räddade av vanliga människor
• Exotiska arter som har blivit övergivna av oansvariga ägare
• Fritt strövande exotiska arter som har blivit infångade av skogsvakter eller utbildad personal

Som du kan se, kan ett djur hamna i ett rehabiliteringscenter av många olika skäl.

I de flesta fall har man att göra med djur som blivit offer för olaglig handel med djur. Dessa kommer dock vanligtvis från andra länder, vilket gör det praktiskt taget omöjligt att rehabilitera dem till sin ursprungliga miljö. Dessutom överlever de sällan efter en resa där de reste under dåliga förhållanden.

Viltvård

Ofta har man inget alternativ till att avliva djuret när det gäller invasiva exotiska arter om det inte finns en permanent plats åt dem på ett viltcenter eller i en djurpark. Detta är det förfarandet som man måste följa eftersom det är vad lagstiftningen kräver. Vi måste komma ihåg att dessa djur kan utgöra en allvarlig fara för inhemsk fauna och flora.

Djur som anländer efter att ha blivit beslagtagna (d.v.s. fångats upp av poliser vid tullen) stannar vanligtvis på räddningscentraler i flera år tills rättegången är klar. Normalt innebär detta till slut att djuren avlivas.

Å andra sidan, när arter som tillhör den inhemska faunan anländer till ett rehabiliteringscenter, finns det ett annat protokoll som personalen följer:

• Om djuret är friskt och inte har något onormalt tillstånd kommer djurskötarna att återföra det till det vilda.
• Men om djuret lider av någon sjukdom, trauma eller om den fortfarande är mycket ungt, kommer det att få stanna på rehabiliteringcentret tills det har återhämtat sig helt. Som ett resultat kommer personalen att jobba för att släppa ut djuret i dess ursprungliga territorium eller i dess naturliga livsmiljö.
• Om djuret som kommer lider av någon typ av sjukdom som kategoriserar det som “ej rehabiliterbar”, kommer det att förbli på centret under resten av sitt liv. Normalt kommer det att delta i forskningsprogram om till exempel reproduktion i fångenskap.

Problem med prägling och räddade djur

I många fall är djur som når räddningscentren mycket unga. De måste få all hjälp och omvårdnad från människor när de är skilda från sina föräldrar. Däggdjursungar måste man mata med flaska och fåglar med en speciell gröt som är specifik beroende på art.

I dessa situationer är det bäst att hålla djuren tillsammans med individer av samma art och ålder i de fall då detta är möjligt. Å andra sidan bör djurskötaren börja ge dem fast föda så snart som möjligt.

Djurets boende måste också vara uppfylla vissa krav. Därför måste vårdgivaren flytta dem till speciella burar (för fåglar) eller större inhägnader (när det gäller däggdjur) när de är tillräckligt gamla.

På samma sätt måste djuren lära sig att hitta sin mat, något som kan vara särskilt utmanande för rovdjur.

Därför måste de så småningom lära sig att jaga och döda på rehabiliteringscentret.

Prägling och räddade djur

Om detta inte görs ordentligt, eller på ett liknande sätt som det som nämns ovan, kan räddade djur kanske aldrig släppas av flera skäl. När det kommer till prägling och räddade djur kan det medföra en rad beteenden som gör rehabiliteringen svårare:

• De kommer förmodligen inte vara rädda för människor. Detta kan sätta dem i fara om en jägare närmar sig för att fånga och sälja dem eftersom de inte kommer att springa iväg.
• De vet inte hur de ska relatera till sin egen art.
• Djurskötaren kommer inte att kunna rehabilitera dem helt.
• All tid, ansträngning och de ekonomiska resurserna har inte lett till det önskade resultatet.

Sammanfattningsvis är det att rehabilitera vilda djur en ädel (och modig) handling. Det är dock viktigt att vi har i åtanke hur mycket vi kan komma att äventyra djurets överlevnad om vi inte tar hänsyn till viktiga faktorer som har att göra med prägling och räddade djur.