Arter av skallerormar: Ormar i Nordamerika

04 oktober, 2019
Skallerormarna är fruktade för sitt gift, som kan vara dödligt.

Det finns över 20 erkända arter av skallerormar, och den giftigaste finns i Nordamerika.

Skallerormar tillhör huggormsfamiljen och släktet Croatalus. De kommer ursprungligen från den amerikanska kontinenten och kan hittas från Kanada till norra Argentina.

Deras främsta kännetecken är svansen, som har gett ormen sitt namn.

Skillnaden mellan arter av skallerormar och andra ormar

Som tidigare nämnt tillhör skallerormarna huggormsfamiljen. Det är dock inte alla av dem som är farliga. Ormar är generellt sett inte farliga, eller så injicerar de iallafall inte gift som kan orsaka allvarliga skador.

För att man ska kunna skilja en huggorm från en vanlig orm bör man först titta på nosen och fjällen. Huggormar har vanligtvis mindre fjäll och spetsig nos. Andra ormar är större, har större fjäll längs kroppen och har plattare nos.

Hopkrupen skallerorm.

Detta är väldigt generella egenskaper. Varje art har sina egna individuella egenskaper, så det är alltid bäst att vara försiktig.

Om du stöter på en orm som du tror är giftig så är det bäst att hålla visst avstånd. Ormen är oftast mer rädd för dig än du är för den.

Skallerormens skallra

Man kan känna igen en skallerorm på håll p.g.a. det skallrande lätet. Skallran består av ett antal beniga diskar som vibrerar mot varandra för att skapa det karaktäristiska lätet.

Det är möjligt att åldersbestämma en skallerorm genom lätet, som blir tydligare ju äldre den blir. Yngre skallerormar tenderar ofta att inte göra något ljud alls.

Skallerormarna är inte lika stora som andra ormar, men deras gift är dödligt och hjälper dem att skydda sig själv. De attackerar dock vanligtvis inte på eget bevåg, utan bara då de verkligen känner sig hotade.

Det ljud som de gör med svansen är ett varningstecken som indikerar att de känner sig hotade. Vissa arter kan bli mer uppretade än andra, så det är bäst att man är försiktig när man hanterar ormar.

Var kan man hitta arter av skallerormar?

De flesta ormar föredrar ökenklimat och man hittar dem sällan i våta områden. De lever för det mesta i övergivna termitbon eller plantage med kaffebönor.

Man kan också hitta dem nära lantbruk, speciellt sådana som lagrar spannmål, eftersom de äter råttor som lever vid dessa farmar.

Skallerorm bland blad.

Skallerormar är generellt bra på att simma och har lätt för att jaga i vatten, men föredrar att leva på torra land. De är inte gjorda för att leva i trä, men de kan leva i många olika områden.

Vissa arter lever exempelvis i regnskogar medan andra kommer bara fram på natten. Alla kan klättra till högre platser för att hitta torr mark efter att det har regnat mycket.

Det rekommenderas att du har på dig långa byxor och stängda skor då du går vid områden där man ofta stöter på skallerormar.

Du måste även vara vaksam på marken runt omkring dig och alltid veta vart du ska gå om du behöver uppsöka läkare. Ha med dig motgift om möjligt.

Skallerormens gift

Skallerormens gift är den främsta orsaken till varför folk är rädda för deras bett. Ormarna använder detta bett för att paralysera och fälla stora byten.

Detta är ett väldigt giftigt gift som inte bara orsakar förlamning, utan även interna blödningen samt hjärtstillestånd.

Arter av skallerormar i USA.

Om du blir biten av en skallerorm så är det viktigt att du får behandling så snart som möjligt. Det finns ett motgift som kan motverka giftets effekter så detta bör ges direkt.

Motgiftet kan neutralisera giftet och se till att det inte längre är dödligt, men det kan inte läka den skada som giftet kan orsaka, som exempelvis nekros.

Immunförsvar mot skallerormsgift

Man kan stimulera kroppen att skapa antikroppar mot skallerormsgift genom att injicera små mängder av det. Efter den sista dosen så kommer dock antikropparna att försvinna.

Om du planerar att åka till ett område med många skallerormar så är det viktigt att du tar reda på all möjlig information rörande hur du undviker dem och hur man behandlar skallerormsbett.

  • Jon Bragi Bjarnason and Jay WilliamFox. Hemorrhagic metalloproteinases from snake venoms. Pharmacology & Therapeutics. Volume 62, Issue 3, 1994, Pages 325-372.
  • Venomous Animals and Their Venoms: Venomous Vertebrates editado por Wolfgang Bücherl, Eleanor E. Buckley.