Clelia clelia: livsmiljö och egenskaper

Möt Clelia clelia, en fascinerande snok som både kramar och har gift. Ta reda på allt om dess fantastiska egenskaper i den här artikeln.
Clelia clelia: livsmiljö och egenskaper
Georgelin Espinoza Medina

Skriven och verifierad av Biolog Georgelin Espinoza Medina.

Senaste uppdateringen: 05 december, 2022

Snokar är heterogena reptiler med en stor mångfald av färger, storlekar och livsstilar. Även om de inte har armar eller ben så uppvisar deras kroppar en enorm flexibilitet i sina rörelser och snabbhet i utförandet. Snokfamiljen är den största ormfamiljen med cirka 1 800 arter, en av dem kallas Clelia clelia men i vissa länder kallas den “blodorm” på grund av sin intensivt röda färg när den är ung.

Den här ormen tillhör alltså familjen snokar (Colubridae), och är alltså inte tekniskt sett någon huggorm (Viperidae), den är dock en snok som producerar gift, en egenskap som endast ett fåtal arter inom familjen med snokar har.

Clelia clelia: livsmiljö och utbredning

Arten Clelia clelia hittas i Amerika, med en utbredning som sträcker sig från Mexiko till Argentina. Den finns dock inte i Chile. Den bebor skogsområden och även odlade områden, så länge de ligger nära skogarna. Dess utbredningsområde sträcker sig från havsnivå upp till 2 000 meters höjd, även om det uppskattas att den kan nå högre.

Hur ser Clelia clelia ut?

Den här snoken har ett intressant utseende eftersom unga och vuxna djur har olika färgsättning (som om de vore två olika arter). När de är juvenila har de en intensiv rödaktig ton över hela baksidan av kroppen. Deras huvuden är dock svarta och de har ett ljust band i nacken, följt av ett annat svart band.

Vissa exemplar har mörka fläckar i området kring ryggradsfjällen. Bukområdet är gräddfärgat och kan ha grå prickar. Kroppsformen är cylindrisk och den har ögon med breda pupiller.

I vuxet tillstånd är Clelia clelia mörk, med en blåaktig eller svart ton. Den kan bli mycket lång (cirka 220 centimeter), och särskilt då honorna eftersom de är större än hanarna. Detta innebär att det föreligger en tydlig sexuell dimorfism, men inte bara när det gäller storlek utan även i antalet buk- och svansfjäll.

Clelia clelia: beteende

Denna snok är mycket smidig och rör sig lätt på land, men har även observerats i vatten och till och med bland träd. Den letar vanligtvis efter föda på natten, men är också aktiv på dagen.

När den känner sig hotad tenderar den att utsöndra motbjudande material från kloaken, en strategi som kan tyckas märklig men som kan vara mycket användbar. Andra försvarsbeteenden är plötsliga förändringar i hållning samt att gömma huvudet.

Jaktbeteende

Den hör snoken är köttätare. Dess främsta kännetecken är att den livnär sig på andra ormar (inklusive vissa som är giftiga), vilket är anledningen till att de anses vara ophiofager.

Bland de arter som Clelia clelia föredrar finns bland annat Bothrops asper, vanligen kallad lansorm, samt de av släktena Atropoides, Crotalus och Porthidium. Dess diet omfattar även andra ryggradsdjur, såsom små däggdjur, fåglar och ödlor.

Clelia clelia är mycket smidig när den tar sitt byte. Den använder sig av två mycket viktiga egenskaper, sitt gift och sin förmåga att krama samt kväva: en dödlig kombination.

Deras kemiska arsenal är inte så giftig, åtminstone inte för människor, och att bli biten behöver inget annat än sårvård. Den har en opisthoglyfisk tandsättning, vilket innebär att de huggtänder som injicerar giftet sitter på baksidan av käken.

Reproduktion

Snoken är ovipar, vilket innebär att den lägger ägg. Dess äggläggning kan innehålla mellan 9 och 22 ägg. Det är känt att könsmognad uppnås när hanarna har en storlek på 65 centimeter och honorna 97 centimeter.

I studier som utförts i Brasilien har man observerat en fruktsamhet hos honorna på endast 53 %, vilket tyder på att endast hälften av de vuxna honorna reproducerar sig varje år. Dessutom uppskattar man att deras reproduktion påverkas av klimatet. I varmare regioner har de således en kontinuerlig cykel och i kallare regioner blir den säsongsbetonad.

Clelia clelia: bevarandestatus

Detta är inte någon utrotningshotad art. Den är listad som “Least Concern (LC)” enligt IUCN:s röda lista över hotade arter.

I Argentina klassificeras den dock som sårbar eftersom människans utbredning av städerna innebär att den får allt färre platser att äta på. Dessutom måste vi ta hänsyn till att det är ett exemplar med låg fruktsamhet och sen könsmognad.

En mycket motståndskraftig orm

Denna reptil har en annan intressant egenskap: dess höga motståndskraft mot giftet från andra giftiga ormar, till exempel lansormen, som ingår i dess diet. Denna händelse har varit föremål för studier av vissa forskare, som fascinerats av dessa snokar eftersom de inte uppvisar några symptom.

Clelia clelia är imponerande djur som inte bara är slående på grund av sin intensivt röda färg (i ungdomsstadiet), utan också på grund av sina attribut. De konsumerar andra ormar med hjälp av sitt gift och sin muskelkraft, en kombination som deras byte inte kan undkomma från. Dessutom uppvisar de hög resistens mot andra huggormars gifter, ett faktum som är av stort intresse inom det vetenskapliga området.

Detta kanske intresserar dig

Ödlesnoken: Habitat och egenskaper
My Animals
Läs det My Animals
Ödlesnoken: Habitat och egenskaper

Ödlesnoken är en vitt utbrett reptil som är väsentlig i ekosystem. Här kan du lära dig allt om denna art.



  • Cerdas, L., & Lomonte, B. (1982). Estudio de la capacidad ofiofaga y la resistencia de la zopilota (Clelia clelia, Colubridae) de Costa Rica a los venenos de serpiente. Toxicon, 20(5), 936-939.
  • Díaz-Ricaurte, J., Serrano, F., & Ferreto, B. (2018). Clelila clelia (Daudin, 1803). Catálogo de anfibios y reptiles de Colombia, 4(2), 23-31.
  • Galarza, M., De Alencar, L., & Martins, M. (2013). Natural history of pseudoboine snakes. Papeis avulsos de Zoología, 53(19), 261-283.
  • Gutiérrez-Cárdenas, P., Rivas, G., Nogueira, C., Gagliardi, G., Catenazzi, A., Gonzales, L., & Murphy, J. (2019). Clelia clelia. The IUCN Red List of Threatened Species 2019: e.T197468A2487325.
  • Lomonte, B., Cerdas, L., Solórzano, A., & Martínez, S. (1989). El suero de neonatos de Clelia clelia (Serpentes: Colubridae) neutraliza la acción hemorrágica del veneno de Bothrops asper (Serpentes: Viperidae). Revista de Biología Tropical, 38(2), 325-326.
  • Scott, N., Giraudo, A., Scrocchi, G., Aquino, A., Cacciali, P., & Motte, M. (2006). The genera Boiruna and Clelia (Serpentes: Pseudoboini) in Paraguay and Argentina. Papeis avulsos de Zoología, 46(9),77-105.
  • Pizatto, L. (2005). Body size, reproductive biology and abundance of the rare pseudoboini snakes genera Clelia and Boiruna (Serpentes, Colubridae) in Brazil. Phyllomedusa, 4(2),111-122.

Innehållet hos My Animals är skrivet i informativt syfte. Det kan inte ersätta diagnos, råd eller behandling från en fackman. I fall av tveksamhet är det bäst att rådgöra med en betrodd specialist.