Glasögonormen: Habitat och egenskaper
Glasögonormen, även kallad indisk kobra, är en egendomlig reptil som kan sträcka ut sin hud och uppvisa en ganska hotfull kroppsställning. Även om dess utseende är vanligt inom gruppen kobror, anser man att det gift som den injicerar är ett av de mest dödliga, vilket gör att den är fruktad av lokalbefolkningen.
Det finns många kontroverser med taxonomin för kobror av släktet Naja, eftersom deras skillnader inte verkar vara så tydliga. I det här inlägget kommer vi dock att fokusera på arten Naja naja, som anses vara det basspecifika exemplaret för de flesta indoasiatiska kobrorna. Läs vidare för att lära dig mer om denna farliga och vackra reptil
Glasögonormens habitat och utbredning
Glasögonormen är en reptil från Indien vars utbredning täcker större delen av subkontinenten. Av denna anledning har man noterat dess förekomst i Pakistan, Sri Lanka, Nepal, Bhutan och Afghanistan. Denna art bor vanligen i olika regioner bland skogar, slätter eller öppna fält. Ibland kan man dock också hitta den i områden med mänskliga bosättningar.
Hur ser glasögonormen ut?
Det här giftiga djuret är mer än 2 meter långt. Dessutom har dess fjäll en slät yta, med färgnyanser som varierar mellan svart, brunt och vitt. Dessutom förekommer i vissa fall samma toner i form av bandmönster, som är utspridda över hela kroppen.
Kobror har en mycket distinkt tilläggsegenskap, eftersom de har flexibla revben som de kan sträcka ut när de vill. Denna förmåga gör det möjligt för dem att sprida ut huden på den övre delen av kroppen för att bilda en “huva” som sträcker sig i form av “vingar”. Resultatet är det som ger den dess berömda uppresande ställning, som skiljer den från andra ormar.
Denna glasögonorm kännetecknas av att den har 2 svarta märken på sin huva. Det ena finns på ryggen och liknar glasögon och det andra på magen och ser ut som två “ögon”. Av de två är det lättast att känna igen det på ryggen, eftersom mönstret med två cirklar som är förenade med en böjd linje är anledningen till att den har fått sitt namn.
Beteende
När djuret känner sig hotat spänner det ut sin huva som en form av varning mot fienden. Tack vare detta ser en tredjedel av dess kropp mer omfångsrik ut, vilket tjänar till att påverka och avskräcka dess rovdjur. Dessutom fungerar de två fläckarna på dess mage också som en simulation av gigantiska ögon, vilket är en extra resurs för att få angripare att backa undan.
Gift
Denna art är en av Indiens “fyra stora ormar”, som står för det största antalet dödsfall bland människor i landet. Det är inte konstigt att den har ett sådant rykte, eftersom dess gift innehåller förlamande neurotoxiner vars effekt på hjärtat är dödlig. Med andra ord kan dess gifter (kardiotoxiner) orsaka dödsfall på grund av hjärt- och andningsstillestånd.
Lyckligtvis finns det för närvarande effektiva motgift mot djurets dödliga bett. Tack vare de medicinska framstegen (och med rätt behandling) är sannolikheten för att dö ganska låg, även om man inte har ett motgift till handa.
Vad äter glasögonormen?
Den här kobran äter gnagare, ödlor och grodor som den förföljer tills den hittar det perfekta tillfället att slå till. Av denna anledning är dess gift ett utmärkt verktyg som hjälper den att paralysera och döda sitt offer nästan omedelbart. När bytet inte längre kan kämpa emot tar den tillfället i akt att svälja bytet helt och hållet, precis som alla andra ormar.
Denna reptil är en skicklig jägare. Den har förmågan att lokalisera sitt byte efter att ha injicerat det med gift. Enligt en studie utförd av University of Colorado förföljer kobran sitt byte tills den kan injicera sitt gift och väntar sedan på att det ska verka. Därefter kan ormen följa sitt byte med hjälp av sin kluvna tunga även om offret rör sig några centimeter till.
Fortplantning
Liksom de flesta reptiler är den här kobraarten oviparisk, vilket innebär att fortplantningen slutar med äggläggningen. För att uppnå detta börjar hanen uppvaktningen genom att “ringla”. Han flätar in sig med honan och de rullar sig flera gånger på marken. Denna process slutar med kopulation, där hanen penetrerar honan och stoppar hela ritualen.
Efter två veckor lägger den nya mamman mellan 12 och 20 ägg i sitt bo. Denna plats består av en grop, en stam eller ett hål som tjänar till att skydda dem alla. Dessa små ägg kommer att kläckas efter 80 dagars ruvning. Alla ungar föds faktiskt mycket aktiva, vilket är anledningen till att de vid minsta provokation brukar sträcka ut sina huvor.
Även om de flesta ormar tenderar att överge sina ungar efter äggläggningen har honkobrorna en viss föräldraomsorg. Detta ser man i deras beteende, då de blir mer aggressiva för att skydda sitt bo och till och med kan vägra att överge det trots risken det innebär.
Bevarandestatus
Internationella naturvårdsunionen har inte klassificerat denna art i någon kategori. Däremot grupperar konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter den i sitt tillägg 2. Detta innebär att ormen, trots att den inte är hotad i nuläget, kan bli det om exploateringen av artens individer inte kontrolleras.
Individer av denna art är mycket talrika i sina ursprungsområden, varför det är vanligt att man använder dem för traditionell medicin. Dessutom har de nyligen blivit mycket populära för sin användning i textilier och som husdjur, vilket gör att man på flera platser jagar dem för att tillfredsställa marknaden.
Det är sant att dessa ormar utgör en fara för människor. Detta är dock inte ett skäl att döda dem. Faktum är att det i de flesta giftiga arter finns en dold fördel, eftersom man kan använda deras gifter för att skapa nya läkemedel. Kobran kan gå från att vara den värsta fienden till att bli en riktig hjälte. Bara de lyckas överleva fram tills dess.
Detta kanske intresserar dig
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Akbari, A., Rabiei, H., Hedayat, A., Mohammadpour, N., ZOU, A. H., & TEYMOURZADEH, S. (2010). Production of effective antivenin to treat cobra snake (Naja naja oxiana) envenoming.
- Britt, A., & Burkhart, K. (1997). Naja naja cobra bite. The American journal of emergency medicine, 15(5), 529-531.
- Tryon, B. W. (1979). Reproduction in captive forest cobras, Naja melanoleuca (Serpentes: Elapidae). Journal of Herpetology, 13(4), 499-504.
- Lance, V., & Lofts, B. (1978). Studies on the annual reproductive cycle of the female cobra, Naja naja. IV. Ovarian histology. Journal of morphology, 157(2), 161-179.
- Mukherjee, A. K., & Maity, C. R. (2002). Biochemical composition, lethality and pathophysiology of venom from two cobras—Naja naja and N. kaouthia. Comparative Biochemistry and Physiology Part B: Biochemistry and Molecular Biology, 131(2), 125-132.
- Shashidharamurthy, R., Jagadeesha, D. K., Girish, K. S., & Kemparaju, K. (2002). Variation in biochemical and pharmacological properties of Indian cobra (Naja naja naja) venom due to geographical distribution. Molecular and cellular biochemistry, 229(1), 93-101.
- Mukherjee, A. K., & Maity, C. R. (1998). The composition of Naja naja venom samples from three districts of West Bengal, India. Comparative biochemistry and physiology part A: molecular & integrative physiology, 119(2), 621-627.
- Chiszar, D., Stimac, K., Poole, T., Miller, T., Radcliffe, C. W., & Smith, H. M. (1983). Strike induced chemosensory searching in cobras:(Naja naja kaouthia, N. mossambica pallida). Zeitschrift für Tierpsychologie, 63(1), 51-62.
- Deshmukh, R. V., Deshmukh, S. A., Badhekar, S. A., & Katgube, S. D. (2021). Unusual feeding behavior by a Spectacled Cobra, Naja naja (Linnaeus 1785) in India. Reptiles & Amphibians, 28(1), 32-33.
- Mavromichalis, J. M., & Bloem, S. A. (1995). A successful breeding of Naja naja sputatrix atra. Litteratura Serpentium, 15(2), 26-30.
- Suryamohan, K., Krishnankutty, S. P., Guillory, J., Jevit, M., Schröder, M. S., Wu, M., … & Seshagiri, S. (2020). The Indian cobra reference genome and transcriptome enables comprehensive identification of venom toxins. Nature genetics, 52(1), 106-117.