Blodiglar: egenskaper och fortplantning
Blodiglar är maskliknande ryggradslösa djur som tillhör stammen ringmaskar. De är besläktade med daggmaskar, men skiljer sig från dem genom att de har sugproppar på kroppen och att de flesta av dem lever i vatten.
Även om många människor hatar dem har blodiglar visat sig vara mycket användbara inom medicinen, och även inom modern medicin, särskilt då vid mikrokirurgi och vid transplantationer. De har visat sig vara effektiva vid många kliniska tillvägagångssätt, även om det i dag även finns mer “humana” alternativ för att behandla sjukdomar.
Det finns cirka 600 arter av iglar i världen. Den mest kända är den medicinska blodigeln eller den vanliga blodigeln, vars vetenskapliga namn är Hirudo medicinalis. Här följer några intressanta fakta för att bättre förstå blodiglarnas egenskaper och fortplantning.
Vad är blodiglar?
Som nämnts ovan tillhör alla blodiglar stammen ringmaskar, på latin Annelida, som delas med daggmaskar och många andra maskar (sötvattens-, terrestra eller marina). De delar sig dock från sina avlägsna släktingar och bildar en egen underklass: Hirudinea. Hittills har 680 arter av iglar registrerats, varav 100 lever i salt eller bräckt vatten, 480 i sötvatten och 100 på land.
Även om de ingår i en ganska liten taxonomisk gruppering så bör det noteras att iglarna har koloniserat praktiskt taget hela världen (med undantag för Antarktis). Nästan alla iglar föredrar dock grunda sjöar fulla av vegetation och utan strömmar som livsmiljö.
Fysiska egenskaper
En igel mäter i allmänhet mellan 5 och 12 centimeter. Världens största art (Haementeria ghilianii), som lever i Amazonas regnskog, kan mäta upp till 30 centimeter. Blodigelns kropp har förmågan att utvidga sig kraftigt för att lagra allt blod som den suger.
Färgen på detta djur varierar beroende på arten. De flesta individer är mörka i färgen, även om vissa har förmågan att byta färg som svar på olika stimulanser. De har ett fast antal kroppssegment och varje segment har flera underavdelningar.
Blodigeln har två sugkoppar, en liten framtill och en större baktill. För att förflytta sig håller de i sig med sin främre sugkopp och drar sedan upp de andra segmenten av kroppen. För att simma utför de snabba vågrörelser med hjälp av sina muskler.
Hirudo medicinalis kan bli upp till 20 centimeter lång i vuxen ålder och har en svartgrön färg. Dess kropp är dorsoventralt tillplattad och indelad i 33-34 segment.
Habitat
Med undantag för Antarktis lever iglar på alla kontinenter. De flesta hittas dock i tropiska områden. Detta beror på att de är bättre anpassade till varma klimat och vattenmiljöer. Eftersom de är ektotermiska djur (deras kroppstemperatur beror på omgivningstemperaturen) är mycket kalla klimat inte särskilt lämpliga för deras utveckling.
Den art som det handlar om här (Hirudo medicinalis) är spridd i större delen av Europa, även om den också har koloniserat en stor del av Asien. Dess föredragna livsmiljöer är myrar, kärr, träsk och grunda insjöar med lerbotten och en stor mängd vegetation. Den är ett amfibiskt ryggradslöst djur, vilket innebär att den för att genomföra sin livscykel måste tillbringa tid både i vatten och på land.
Blodigelpopulationen i världen har minskat oroväckande. I vissa länder har man faktiskt vidtagit åtgärder för att bevara dem. Hirudo medicinalis var tidigare listad som “nära hotad” i Sverige, men har nu återhämtat sig något.
Vissa iglar lever i sötvatten och livnär sig på ämnen som finns i blötdjur och maskar, medan andra arter är köttätare. Det finns också “blodsugande” blodiglar, som fäster sig vid ryggradsdjurens kroppar för att suga deras blod och livnära sig på det.
Den art som det här handlar om är parasitär och fäster sig i vuxenstadiet vid däggdjurens yta för att suga upp deras blod. Märkligt nog injicerar varelsen med sitt bett en rad bedövningsmedel som hindrar värden från att märka dess närvaro. På så sätt tar den tillfället i akt att på cirka 20-40 minuter få i sig cirka 10-15 milliliter blod och öka sin storlek med 8 till 11 gånger.
En vuxen blodigel äter var sjätte månad, eftersom det tar lång tid att smälta en så stor mängd blod.
Blodiglarnas beteende
Även om blodiglar verkar vara primitiva varelser med en basal kropp bör det noteras att de har fler förmågor än att bara fästa på ytan av sin värd. Några av de mest intressanta är följande:
- De intar en vilande hållning: När de smälter blod plattar blodiglarna till sin kropp och tar skydd under stenar vid vattenlinjen, delvis utanför vattnet.
- De kan känna igen skuggor: Blodiglar kan känna igen denna ljusstimulans på ett avancerat sätt. På så sätt förbereder de sig för att fästa sig vid däggdjuret när de uppfattar dess skugga på land eller i vatten.
- Allt för att få mat: Dessa ryggradslösa djur är känsliga för ljusstimuli, värme och uttorkning. De lägger dock inte märke till det när de är fästa vid sin värd och suger blod.
Blodiglarnas fortplantning
Blodiglar är oftast hermafroditer. Varje individ har flera par testiklar och ett par äggstockar. Fortplantningen sker genom inre befruktning (ett kopulationsorgan går in i slidan och spermier frigörs), men processen varierar dock från art till art. Hos Hirudo medicinalis sker kopulationen på land och en gång om året (juni-augusti).
Andra vattenlevande arter, t.ex. de som tillhör släktet Erpobdella, lägger sina ägg i vatten. Dessa upprätthålls av en skyddande barriär.
Hos vissa arter lagras spermierna i spermatofoner som lever separat från paret och befruktar äggstockarna genom väggen. När parning sker är befruktningen ofta ömsesidig. När äggen väl är befruktade deponeras de i en serie kokonger med kitinliknande konsistens. Avkomman har samma färg och form som de vuxna djuren.
Fördelar för människans hälsa
Blodigeln har använts sedan romartiden för att lindra smärta och behandla sjukdomar av alla möjliga slag, från fetma till ögonsjukdomar och psykiska åkommor.
Djurets sugning av blod är fördelaktigt för att lindra vissa åkommor genom så kalla åderlåtning. Effekten av dessa behandlingar har bekräftats av ett stort antal undersökningar som genomförts runt om i världen.
Behandlingar med blodsugande iglar är helt smärtfria. Detta beror på att djuret utsöndrar smärtstillande och antibiotiska ämnen för att bedöva sina värdar. Det är blodigelns saliv som överför dessa ämnen.
Blodigeln används ofta i antikoagulerande behandlingar. Ett annat ämne som finns i detta djurs kropp löser upp blodproppar och hindrar dem från att föröka sig. Detta minskar avsevärt risken för trombos.
Mer än 60 föreningar har isolerats i blodiglarnas saliv, varav några har smärtstillande, bedövande, antikoagulerande och vasodilaterande egenskaper.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Coggeshall, R. E., & Fawcett, D. W. (1964). The fine structure of the central nervous system of the leech, Hirudo medicinalis. Journal of neurophysiology, 27(2), 229-289.
- Hildebrandt, J. P., & Lemke, S. (2011). Small bite, large impact–saliva and salivary molecules in the medicinal leech, Hirudo medicinalis. Naturwissenschaften, 98(12), 995-1008.
- Harvey, R. P., Degryse, E., Stefani, L., Schamber, F., Cazenave, J. P., Courtney, M., … & Lecocq, J. P. (1986). Cloning and expression of a cDNA coding for the anticoagulant hirudin from the bloodsucking leech, Hirudo medicinalis. Proceedings of the National Academy of Sciences, 83(4), 1084-1088.
- Gray, J., Lissmann, H. W., & Pumphrey, R. J. (1938). The mechanism of locomotion in the leech (Hirudo medicinalis Ray). Journal of Experimental Biology, 15(3), 408-430.