Klassificering av valar: en genomgång
Under årens lopp har många forskare hängivit sig till att studera valar. Med sina unika morfologiska och fysiologiska dra har de alltid dragit till sig forskarnas uppmärksamhet. Idag ska vi tala om klassificering av valar.
Valar faller under däggdjurskategorin Eutheria, vilket refererar till däggdjur med moderkaka. Detta är ett drag som är relativt ovanligt hos marina däggdjur.
Valdjur kallas även för Cetaceaner, vilket kommer från det grekiska ordet för havsmonster: ketos. Enligt den grekiska filosofen Aristoteles, som var den som myntade termen, var valar monstruösa djur.
Grekerna definierade ketos som alla marina djur med lungor. De må nämligen vara välanpassade till ett liv under ytan på andra sätt, men de kan inte andas under vattnet. Som ett resultat måste de komma upp till ytan.
Valdjuren kommer i olika former och storlekar. Vissa är små, som tumlare, medan andra är gigantiska, som kaskelotter.
Valar utvecklades från halvakvatiska djur. Precis som medlemmar i familjen Otariidae så utvecklades bakbenen till slut till fenor. Över tid utvecklades den lägre delen av kroppen till en stjärtfena.
Eftersom stjärtfenan är horisontal kan de lättare simma mot ytan. De har vanligen ett eller flera blåshål ovanpå huvudet genom vilka de kan andas när de når ytan.
Klassificeringen av valar beror på deras morfologi. Om du vill veta mer om dem är denna artikel för dig.
Klassificering av valar och de olika arterna
Valar kan klassificeras i tre olika undertyper: Archaeoceti, Mysticeti och Odontoceti. Archaecoceti inkluderar redan utdöda arter.
Underordningen Mysticeti innehåller bardvalar, som har ett filtreringssystem för att äta. Denna grupp inkluderar några av de största djuren i världen, såsom fenvalar.
De må inte ha tänder, men de inkluderar fyra familjer av valar med barder i överdelen av munnarna som består av tusentals keratinborst. Dessa borst filtrerar vattnet som lämnar munnen för att fånga mat.
Det tjocka lagret av späck under huden gör det möjligt för dem att utstå extrema temperaturer. Deras lungor har en syrekapacitet på 80%.
Den tredje gruppen av valar är Odonceter, eller tandvalar. Som namnet antyder inkluderar denna grupp arter som har tänder.
Till skillnad från bjässarna i de andra grupperna så kommer dessa djur i många olika storlekar – från delfiner och späckhuggare till kaskelotter, tumlare och kaliforniatumlare.
Det är lätt att särskilja dem tack vare deras betonade ryggfena.
Ett ovanligt kännetecken hos Odontoceti är deras stora pannor. Under denna märkliga utbuktning finns ett speciellt organ som kallas för melonen. Detta organ spelar en nyckelroll för deras ekolokalisering.
Djuret producerar ljudvågor som studsar mot föremål i havet. När ljudvågen kommer tillbaka använder djuret melonen för att slå fast var saker och ting är.
Klassificering av valar: från stora till små djur
Valdjuren inkluderar många olika arter. Bland dem hittar man bland annat delfiner, tumlare, knölvalar, kaskelotter, näbbvalar och vitvalar.
Valar
Valarna listas under tre familjer: Balaenidae, Eschrichtiidae och Neobalaenidae. Samtliga tre innehåller stora djur med relativt lång livslängd. Valar kan bli runt 30 år gamla.
De blir i snitt 5-16 meter långa och kan väga upp till 80 ton. Fenvalar är dock ännu större än vanliga valar, och kan bli upp till 35 meter långa och väga över 170 ton.
Vecken i deras halsar kan expandera och rymma upp till 90,000 liter vatten. Det är det enda sättet för dem att konsumera tillräckligt med krill för att överleva.
Delfiner
De vanligaste valdjuren är troligen delfiner. Bland dem hittar vi även späckhuggare, som är kända för sin hastighet och aggression.
Delfiner kan bli två till nio meter långa, och kropparna har utvecklats för maximal hastighet.
Eftersom de är Odontoceter har alla delfiner “melon-organet” och därmed ekolokalisering. Som ett resultat kännetecknas de av sina framstående pannor. De är mycket intelligenta.
Det finns många andra valdjur i världen, men på senare år har deras antal börjat sjunka.
Många länder har skapat lagar för att skydda vissa arter, men dessa djur riskerar ständigt utrotning. Det må ha börjat att dö ut, men valjakt är fortfarande vanligt förekommande i många länder.
Vi hoppas att valdjuren kommer börja återhämta sig under de kommande åren och att antalet utrotningshotade arter kommer sjunka.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Aguayo-Lobo, A. (1999) Los cetáceos y sus perspectivas de conservación. Instituto Antártico Chileno, Chile.