Att återskapa utdöda arter: Är det möjligt?

För närvarande finns det ingen tillgänglig teknik för att skapa levande exemplar som är genetiskt identiska med utdöda arter. Sådana organismer kan dock vara ganska nära de utdöda arterna de härstammar från.
Att återskapa utdöda arter: Är det möjligt?

Senaste uppdateringen: 24 juli, 2021

Människor försöker återskapa utdöda arter eftersom vi anser att det är ett grymt öde. Det har dock varit normen sedan tidernas början, genom hela planetens historia. Faktum är att reduceringen i mängden arter på global nivå har berott på de olika massutrotningarna, orsakade av andra mindre fenomen på lokal nivå.

Så utrotade arter viker ständigt undan för andra arter som är bättre anpassade att använda resurserna i ett ekosystem som ständigt letar efter balans. Tyvärr fortsätter mänsklig påverkan på i stort sett alla delar av planeten, direkt eller indirekt, så att många arter utrotas som en konsekvens av oss. Tyvärr sker detta i en svindlande takt.

Detta väcker en intressant fråga: ska vi försöka återskapa redan utdöda arter? Fortsätt läsa för att lära dig mer om detta ämne och de etiska överväganden som följer med det.

Vad är poängen med att återskapa utdöda arter?

Det är intressant att veta att en vetenskaplig sektor har främjat en ny intervention som de kallar återuppståndelse (de-extinction) under de senaste decennierna. Detta initiativ föreslår att man – genom användning av genetiska metoder – kan återskapa en organism som är, eller liknar, ett exemplar av en utdöd art.

Är det möjligt?

Den teknik som krävs för att återskapa en utdöd art står för närvarande till människans förfogande. Det finns faktiskt tre sätt att göra det på:

  • Kloning
  • Genteknik
  • Selektiv reproduktion eller strategisk parning

Kloning innebär att man sätter in en kärna från celler från det utdöda djuret i ett ofött ägg från en värdart. Sedan implanterar forskaren cellen i ett surrogat. Forskare använde den här metoden för att klona fåret Dolly redan år 1996. De klonade också en iberisk stenbock år 2009, även om denna individ hade en mycket kort livslängd – bara 10 minuter.

På detta sätt kan man teoretiskt ersätta kärnan i ett elefantägg med en som är extraherad från en mammut. Enkelt förklarat ersätter den elefantens genetiska kod med mammutens. En elektrisk puls får sedan cellen att börja dela sig, och om allt går bra så kommer ett embryo att utvecklas. Embryot placeras sedan i en elefanthona för att där gå igenom den vanliga dräktighetsprocessen.

Frågeformulär om utdöda arter.

De andra två metoderna

När forskare konstruerar ett djur med genteknik räddar de fragment av DNA-sekvenser från ett utdött djur och fyller sedan i luckorna – saknade sekvenser – med DNA-information från en nära besläktad levande art. Detta alternativ har blivit mycket mer effektiv genom tillkomsten av CRISPR/Cas9-systemet för riktad DNA-modifiering.

Alternativt identifierar forskare vissa egenskaper och föder sedan upp selektivt nära levande släktingar till en utdöd art tills det att de levande exemplen börjar likna sina utdöda förfäder med hjälp av selektiv avel eller strategisk parning. Forskare använder en kombination av dessa metoder för att försöka få tillbaka utdöda arter.

Finns det nvarande projekt som försöker återskapa utdöda arter?

Som vi nämnde ovan så finns det för närvarande många projekt som försöker att återskapa vandringsduvan, mamuten och magruvargrodan. För närvarande satsar man på andra emblematiska djurarter bortsett från de ovan nämnda. Bland dem hittar vi moafåglar, karolinaparakit och asiatisk floddelfin.

Det finns också ett projekt för att återskapa kvaggan (Equus quagga), en underart av den vanliga zebran i Sydafrika. Detta projekt syftar till att reproducera en population som är morfologiskt nära den ursprungliga. De lanserade detta initiativ år 1987 och år 2005 hade femte generationens djur igenkännliga kvaggaegenskaper.

Är det en god idé att återskapa utdöda arter?

Det finns delade åsikter om detta ämne – precis som i alla kontroversiella frågor. De som är positivt inställda till det hävdar att vi har en moralisk skyldighet att återskapa de djur som har försvunnit på grund av mänsklig påverkan. Exempelvis så försvann vandringsduvan, Stellers sjöko och dronten på grund av jakt, förstörelse av livsmiljöer och antropogena sjukdomar. Vissa menar att alla dessa djur fortfarande skulle finnas kvar om det inte var för oss människor.

Dessutom påpekar experter att detta kan vara ett sätt att öka den biologiska mångfalden. Till exempel kan stora betande växtätare som den ullhåriga mamuten förbättra jordkvaliteten eller omvandla karga områden av sibirisk tundra till rik betesmark.

Anledningar till att inte återskapa utdöda arter

Motståndare till åerskapning hävdar att dessa tekniker kan ta resurser från nuvarande program för bevarande av de arter som finns. Detta skulle innebära att ännu fler djur riskerar att bli utrotade. Dessutom kan återintroducerade arter kanske inte överleva i naturen. Detta beror på att deras gamla livsmiljöer inte längre finns. Således skulle dessa djur sakna försvarsmekanismer för att skydda sig från nutida rovdjur.

Dessutom kommer deras immunsystem inte vara utrustade för att hantera nya patogener. När de väl blivit smittade med vissa parasiter kan dessa återskapade djurarter föra över sjukdomar till andra arter, vilket skulle ha en negativ inverkan på nuvarande ekosystem.

Ullhårig mammut i sitt naturliga betesområde.

Kort sagt är det inte klart vem som vinner den här debatten, särskilt eftersom vi inte vet exakt vart forskningen om utrotning kommer att leda. Vi måste helt klart fatta svåra beslut i framtiden. Vad tycker du?

Detta kanske intresserar dig
De sabeltandade katterna: De mest skrämmande kattdjuren genom tiderna
My AnimalsLäs det My Animals
De sabeltandade katterna: De mest skrämmande kattdjuren genom tiderna

De sabeltandade katterna är några av de mest ikoniska djuren i förhistorisk tid. Dessa sedan länge utdöda djur specialiserade sig på att jaga stora...