Helvetesmyror: utdöda men fortfarande skräckinjagande

Helvetesmyror levde under yngre krita och uppvisade en mängd fascinerande beteenden. I den här artikeln berättar vi mer om dessa arter.

Skriven och verifierad av Biolog Samuel Sanchez.

Senaste uppdateringen: 27 december, 2022

Myror tillhör en familj av insekter (formicidae) som, precis som bin och getingar är en del av ordningen hymenoptera. Av de 22 000 arter som har observerats har endast cirka 13 800 klassificerats och idag fortsätter arter alltjämt att hittas i en imponerande takt. Helvetesmyror är avlägsna släktingar till nuvarande exemplar, och de är några av de mest intressanta.

Myror har koloniserat varje kontinent på jorden med undantag av Antarktis och några avlägsna öar. De utgör en väsentlig del av alla ekosystem där de finns då de står för upp till 25 % av den markbundna biomassan av animaliskt ursprung, de kontrollerar populationen av ryggradslösa skadedjur, främjar pollinering, fungerar som föda åt rovdjur och mycket mer.

Upptäckten av helvetesmyror

Namnet “helvetesmyror” kommer från engelskans “Hell Ant” och hänvisar till en nu utdöd underfamilj till hymenoptera som kallas haidomyrmecinae. Även om denna taxonomiska benämning tidigare betraktades som en mindre grupp så finns det nu enighet om att det är en etablerad underfamilj.

Denna grupp av forntida myror har ursprungligen kunnat beskrivas tack vare upptäckten av tre fossila exemplar: ett i Frankrike, ett annat i Myanmar och ett i Kanada. Dessutom gav upptäckten av ett fossilt exemplar som jagar ett ryggradslöst djur mycket ny information om deras sätt att leva. Forskningen, publicerad i tidskriften Current Biology, har blivit välkänd.

Inom denna underfamilj, som nu försvunnit, finns nio olika släkten som omfattar totalt 13 olika arter. Dessa är Aquilomyrmex, Ceratomyrmex, Chonidris, Dhagnathos, Haidomyrmex, Haidomyrmodes, Haidoterminus, Linguamyrmex och Protoceratomyrmex. Med tiden har fler fossiler hittats inom dessa grupperingar.

Fysisk beskrivning och beteende

Som nämnts inkluderar namnet “helvetesmyror” totalt 13 arter av forntida myror som uppvisar olika anpassningar till miljön och olika egenskaper. Av den anledningen tittar vi närmare på några av de mest relevanta släkterna i denna underfamilj.

1. Ceratomyrmex

Hittills omfattar detta släkte en enda art (ceratomyrmex ellenbergeri) som har upptäckts i olika fossiler i den asiatiska regionen, alla från kritaperioden. Liksom alla representanter för underfamiljen sticker denna helvetesmyra ut för sina mycket specialiserade munstrukturer, på ett helt annat plan än någon nuvarande art.

Dagens köttätande myror har käftar på i ett horisontellt plan. Odontomachus monticola, odontomachus bauri och anochetus ghilianii är exempel på detta. Exemplar av släktet ceratomyrmex har dock mundelar på ett vertikalt plan.

Arbetarna som experterna har upptäckt är mellan 4,5 och 5,9 millimeter långa och bär en helt annan munsköld, vilken bildar ett slags “horn” projicerat mellan de två antennerna. Käftarna är stora och man tror att de främst användes för att jaga relativt stora byten, även om de också kunde användas som en försvarsmetod för att driva bort rovdjur. Genom att följa den här länken du se holotypen.

2. Haidomyrmex

Detta släkte innehåller tre olika arter: haidomyrmex cerberus, haidomyrmex scimitarus och haidomyrmex zigrasi. Alla har daterats till yngre krita och har hittats i olika fossiler från den asiatiska regionen, vilket studier bekräftar.

Exemplaren av detta släkte har en varierande storlek, från 3 till 8 millimeter, och de har ett ganska mjukt exoskelett. Strukturen, med käkarna formade som en lie, gör att deras huvuden ser skräckinjagande ut, och detta förstärks av deras mycket framträdande ögon.

Särdragen hos varje art har beskrivits, men drottningar har hittats hos vissa och inte hos andra. Här kan du se holotypen för släktet, i detta fall av arten haidomyrmex zigrasi.

3. Linguamyrmex

Detta släkt innehåller också tre olika arter: linguamyrmex brevicornis, linguamyrmex rhinocerus och linguamyrmex vladi. Återigen, alla fossiler som har hittats kommer från yngre krita, och upptäcktes i Asien. De har också en utvecklad klypeus och upprättstående käkar, vilket indikerar att de jagade betydande byten.

Som i det föregående släktet har denna variant av helvetesmyror ett par framträdande käkar på ett vertikalt plan och krökta inåt. Det är så långa att de, med sin “slutna” struktur och kutana horn, skapar en effektiv hållkammare för sitt byte. Här är dess holotyp samt några detaljer angående dess cefaliska strukturer.

Varför är det här så viktigt?

Helvetesmyror är unika fynd eftersom de visar hur deras cefaliska strukturer utvecklades till de som finns i dagens ekosystem. Förutom deras beskrivning har de nya resultaten gått så långt att de beskriver hur dessa fascinerande hymenopteraner jagade, vilket ger oss ännu mer inblick i deras biologi och anpassningar.

De underliga käftarna i denna underfamilj kunde ha fungerat som en försvarsmetod och ett attackverktyg samtidigt, eftersom de vertikalt böjda strukturerna erbjuder en utmärkt gripmekanism.

Låt oss hoppas att fler fossiler som bevarats i bärnsten upptäcks vilket låter oss gräva djupare i dessa fascinerande myrors särdrag.