Hur delfiner anar när späckhuggare är i närheten

Delfiner och valar känner igen ljud från de mest aggressiva valsorterna när dessa utövar sina jägarstrategier, och flyr i panik.

Så här anar delfiner att späckhuggare är i närheten

Späckhuggare är en av de mest fruktade rovdjuren i havet. Det här däggdjuret, som är en av de mest intelligenta varelser på planeten, har ett arsenal av komplexa jägarstrategier som bara ett fåtal djur kan undkomma. Delfinen är ett av få djur som kan förnimma späckhuggarens jagande närvaro.

De främsta havsrovdjurens jägarstrategier

En flock jagande späckhuggare är det sista ett djur vill stöta på mitt i havet. Deras karaktäristiska tjut liknar nästan mänskliga röster. Det är högstämda ljud som används till kommunikation, utfodring och fortplantning.

Bland de ljud som denna valart avger kan du hitta:

• Ekolokalisering via klickljud innebär korta pulser som avges i sekvenser. Metoden används huvudsakligen för orientering och lokalisering av byten omkring dem. Denna typ av ultraljud, som skickas ut med en frekvens mellan fyra och 18 kilohertz, har också särskilda sociala användningsområden.
• Ultraljudsvisslor är användbara för att interagera med olika flockmedlemmar. Man kan säga att det är så här späckhuggare håller en konversation mellan andra flockmedlemmar. De avger den här typen av visslingar under en genomsnittlig frekvens på 8,3 kilohertz och brukar vara i 1,8 sekunder.
• Pulserande tillrop är ljud som vi kan förväxla med mänskliga tjut eller skrik. På en frekvens mellan en och sex kilohertz används den här formen av ultraljud mestadels under jakt. Det är dock också användbart för att kommunicera mellan andra späckhuggare.

Späckhuggare på jakt

De ovan nämnda pulserande tillropen är det enda ljud som människor kan uppfatta. Det används som en del i en grundläggande strategi när späckhuggare är på jakt efter byten.

Det finns olika underpopulationer av valar. Det som gör späckhuggaren annorlunda beror på bytet som utgör kosten, eftersom de använder olika tekniker baserat på vad de jagar.

Till exempel använder en flock som jagar sill en teknik som kallas för “karusellmatning”. Späckhuggare turas om att simma ned till botten av sillvallen och snurrar runt för att blåsa ut luftbubblor. De gör ljud medan de terroriserar sitt byte genom att blotta sina vita bukar. Då åker sillen upp till ytan av ren desperation, där resten av flocken väntar.

Hur delfiner vet när de ska simma för sina liv

När det gäller delfiner ville en grupp forskare ta reda på om delfiner skulle begripa klickljud, tillrop och visslingar från späckhuggare. Enligt teorier är späckhuggare bara stora delfiner.

För att ta reda på detta seglade en grupp marinbiologer 80 kilometer från North Carolina för att se vilken respons lokala delfiner och valar gav på ljud från späckhuggare som spelades från båten.

För att kontrollera experimentets effektivitet spelade forskarna först upp en rad vardagliga ljud, som genererade ett normalt svar från val- och delfinpopulationen. När de istället spelade upp rop från jagande späckhuggare flydde alla djur omedelbart i motsatt riktning från ljudkällan.

Med uppgifterna som erhållits av huvudförfattaren Matthew Bowers kunde de senare återskapa de andra valarnas respons och studera deras taktik vid flykt.

De visade sig vara väldigt olika jämfört varandra. Delfinerna flydde utan tvekan. Men å andra sidan bildade valarna en slags barriär för att bemöta späckhuggarna med självförsvar.