Jättemun-hajen: livsmiljö och egenskaper

Eftersom jättemun-hajen är för långsam attackeras den ofta av andra hajar som kan slita av bitar ur huden.
Jättemun-hajen: livsmiljö och egenskaper
Cesar Paul Gonzalez Gonzalez

Skriven och verifierad av Biolog Cesar Paul Gonzalez Gonzalez.

Senaste uppdateringen: 27 december, 2022

Jättemun-hajen (Megachasma pelagios) är en av mest sällsynta och minst kända arterna i världen. Sedan det upptäcktes 1976 har den endast observerats 117  gånger och de flesta av dessa var hajar som hade strandat eller oavsiktligt fångats av fiskare. En av de mest karaktäristiska egenskaperna är dess jättelika mun, varför den kallas “jättemun-haj”.

Denna broskfisk (Chondrichthyes) är en nära släkting till valhajen, och även om den är stor är den inte en farlig art. Fortsätt läsa om du vill veta mer om detta djur.

Habitat för jättemun-hajen

Trots bristen på information som finns om detta djur har vi några pålitliga observationer av dess egenskaper. Register över de platser där denna art har hittats har visat att den lever i hav med tropiska temperaturer och klimat.

Denna haj kan vi hitta i tre av de fem oceanerna i världen: Stilla havet, Atlanten och Indiska oceanen. Exemplar har till och med setts på platser som Japan, Taiwan och Filippinerna. Mycket tyder på att fler möten med detta djur har skett på senare tid.

Dess vanor är jämförbara med andra pelagiska arter, eftersom detta djur uppvisar konstanta rörelser vid ytan. Dessutom lever den på medeldjup på 20 meter på natten och 150 meter under dagtid.

Ursprung och klassificering

1976, medan den amerikanska flottan lättade sitt flytande ankare, hittade man en 4,46 meter lång intrasslad haj. Exemplaret vägde 750 kg och verkade vara en planktonätare som filtrerar sin mat ur havsvattnet, eftersom magen var full av krill. Man kallade arten megamouth, eller jättemun.

Det andra mötet med detta djur skedde därefter inte förrän 1984. Denna gång var det i Kalifornien, där man på samma sätt fångade en jättemunhaj i ett fisknät. Vid detta tillfälle levde hajen fortfarande när de hittade den och den vägde 700 kg och mätte 4,5 meter. I själva verket är exemplet bevarat och går att se på Los Angeles County Museum of Natural History.

1983 beskrev och namngav Taylor, Compagno och Struhsaker denna unika hajart. Sedan dess har man placerat den i ordningen Lamniformes , som en nära kusin av arter som valhajen och brugden.

På grund av bristen på information har dess evolutionära ursprung inte fastställts, men det finns två hypoteser. Den första är baserad på morfologin av dess kronformade tänder, som skulle placera denna art som en släkting till hajar som simmade i haven för 36 miljoner år sedan. Teorin bygger på flera fossila register som liknar arten.

Den andra hypotesen är baserad på en molekylär analys av dess DNA, som leder till en uppskattning av denna arts ursprung till någon gång för 100 miljoner år sedan.

Dessa olika hypoteser betyder inte att antingen den ena eller den andra är fel, utan snarare att det är omöjligt att definiera artens ursprung med den tillgängliga informationen. Båda hypoteserna har saker som talar för dem, och det är nog bara en tidsfråga innan denna gåta är löst.

Global distribution av jättemun-hajen

Även om denna hajart har en omfattande utbredning tror forskare att de har ett säsongsbetonat rörelsemönster. Med andra ord kan dess närvaro i olika hav öka eller minska, beroende på årstid. Detta beror på att deras rörelsemönster verkar vara kopplade till tillgången på mat.

Egenskaper hos jättemun-hajen

En av de mest uppseendeväckande egenskaperna hos jättemun-hajen är dess längd, eftersom den kan vara mäta mer än 5 meter. Faktum är att honor kan bli upp till 7 meter långa, vilket är ett tydligt exempel på artens sexuella dimorfism.

Dess kropp är mjuk vid beröring, och dess form liknar ett grodyngels, med ett stort huvud och en kropp som smalnar av mot svansen. Munnen är mycket stor med rundade kanter och sträcker sig bakom ögonen. Dessutom har den små kronformade tänder, med rader på 85 till 100 i varje käke.

Gälspringorna är ganska långa, förutom att de har två små ryggfenor och en analfena. Dess färg är typisk för denna typ av organism, med nyanser mellan svartblått och grått, med en något ljusare buk.

Karaktär och beteende

Denna organism föredrar vanligtvis att simma på grunt vatten, och simmar på mellan 12 och 25 meters djup på natten. Dess rörelser verkar följa den vertikala migrationen av zooplankton, som är en stor del av deras kost.

Egenskaperna hos jättemun-hajen gör den till en långsam art när den simmar. Den uppnår en hastighet på mindre än 1 meter per sekund. Detta är förståeligt, eftersom dess muskulatur är ganska svag, dess fenor är för mjuka och det saknar en köl.

Vad äter jättemun-hajen?

Grunden för kosten för denna organism är krill, men den äter också bland annat hoppkräftor och zooplankton. Detta klassificerar den som en filtrerare, som suger i sig havsvattnet för att fånga maten.

Jättemun-hajen utnyttjar sin stora mun för att kunna få i sig så mycket mat som möjligt. Faktum är att den har som strategi att suga i sig föda snarare än att aktivt jaga sitt byte, som många andra hajar gör.

Reproduktion

Denna art verkar bli könsmogna när de når 4 meter för hanar eller 5 meter för honor. Man tror att de kan reproducera sig under hela året och att honorna föder sina ungar nära tropiska regioner.

Den typ av befruktning som denna broskfisk använder är intern och man tror att parningsakten kan lämna ärr efter sig. Denna haj är en ovovivipar art och dess unga äter av äggulan i sina mammor.

Skydd och bevarande status av jättemun-hajen

Denna organism anser man inte vara en hotad art, men detta beror på bristen på information om dess populationer. Troligtvis har arten en stabil population, eftersom möten med detta djur sedan upptäckten har ökat långsamt.

En haj i djupet av havet

Vår planet täcks till nästan tre fjärdedelar av vatten, så antalet vattenlevande arter är otroligt högt. Det är troligt att vi i framtiden kommer att fortsätta att upptäcka fler och fler marina djur som kan överraska oss, som denna haj. Det finns ingen anledning att vara rädd för dem utan vi måste istället lära känna och förstå dem.

Du kanske är intresserad av att läsa den här artikeln:


Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.


  • Martin, A. P., Pardini, A. T., Noble, L. R., & Jones, C. S. (2002). Conservation of a dinucleotide simple sequence repeat locus in sharks. Molecular Phylogenetics and Evolution23(2), 205-213.
  • Shimada, K., & Ward, D. J. (2016). The oldest fossil record of the megamouth shark from the late Eocene of Denmark and comments on the enigmatic megachasmid origin. Acta Palaeontologica Polonica61(4), 839-845.
  • Watanabe, Y. Y., & Papastamatiou, Y. P. (2019). Distribution, body size and biology of the megamouth shark Megachasma pelagios. Journal of fish biology95(4), 992-998.
  • Nakaya, K. (2010). Biology of the megamouth shark, Megachasma pelagios (Lamniformes: Megachasmidae). In Proceedings of an international symposium—into the unknown, researching mysterious deep-sea animals. Okinawa: Okinawa Churaumi Aquarium (pp. 69-83).
  • Castillo-Géniz, J. L., Ocampo-Torres, A. I., Shimada, K., Rigsby, C. K., & Nicholas, A. C. (2012). Tiburón bocudo juvenil, Megachasma pelagios, capturado en la costa del Pacífico de México, y su relevancia para la diversidad de los peces condrictios en México. Ciencias marinas38(2), 467-474.

Denna text erbjuds endast i informativt syfte och ersätter inte konsultation med en professionell. Vid tveksamheter, rådfråga din specialist.