Beiraantilop, ett mycket märkligt djur

Upptäck allt om egenskaperna, livsmiljön och reproduktionen hos en beiraantilop, en märklig art som är hemmahörande i Afrika.
Beiraantilop, ett mycket märkligt djur
Georgelin Espinoza Medina

Skriven och verifierad av Biolog Georgelin Espinoza Medina.

Senaste uppdateringen: 03 januari, 2023

Bland de få arter som föredrar att leva i de torra bergen på Afrikas horn finner vi beiraantilopen. Det är en mycket märklig antilop, ganska liten och med ett mycket spännande liv. Har du någonsin hört talas om en beiraantilop?

Dess vetenskapliga namn är Dorcatragus megalotis, den tillhör familjen Bovidae och underfamiljen Antilopinae som omfattar 15 släkten och 38 arter. Det är ett mycket territoriellt djur och är även den mest hotade antilopen i området, så fortsätt läsa för att lära dig allt om denna idisslare.

Allmänna egenskaper hos beiraantilop

Som redan nämnts tillhör arten beiraantilop de mindre antiloperna, dess höjd till manken är inte mer än 60 centimeter med ett genomsnitt på 57 cm. Dess kroppsmassa ligger mellan 9 och 14 kilo. Kroppslängden är cirka 93 centimeter, medan den korta svansen mäter 5 till 8 centimeter.

Särskilt denna art uppvisar inga skillnader i storlek och kroppsvikt mellan honor och hanar. Det utmärkande kännetecknet är förekomsten av raka horn hos hanarna, som når en maximal höjd på 12 centimeter

Färgningsmönstret består av en rödaktig nyans på huvudet och på benens utsida kan man lätt urskilja en mörk linje från axlarna till bakbenen, som skiljer ryggdelen från den ventrala regionen. Ryggen och halsen är gråaktiga. Dessutom har bukpartiet och insidan av låren gräddiga till ljust rödaktiga toner.

Ett relevant kännetecken för denna art är de stora öronen, som har långa svarta och vita hår på insidan. Det mönster de bildar är mycket användbart för att skilja individer åt. Det vetenskapliga namnet Dorcatragus megalotis hänvisar till denna aspekt av djuret.

Var hittar man beiraantilop?

Antilopen är hemmahörande i Östafrika, med en utbredning från Adenviken till Östafrikas horn. Den har också setts i Somalia, Etiopien och Djibouti.

Även om det område där den lever har varit i konflikt i flera år är det område där den tillbringar större delen av sitt liv de torra bergen. Man uppskattar att den kan leva i områden på upp till 2 000 meter över havet, vilket inkluderar områden med oerhört sparsam vegetation.

Beteende

Det är en grupplevande antilop som bildar små grupper bestående av en dominant hane och flera honor med sina ungar. Den främsta aktiviteten observeras i början av dagen och i slutet av eftermiddagen. Den är också en mycket territoriellt sinnad och relativt orörlig antilop.

En typisk egenskap hos arten är att alla medlemmar i flocken tömmer tarmen på samma ställe. Man tror att det är så de markerar sitt revir och att det hjälper dem att hålla ihop gruppen. På samma sätt är underhållet toalettutrymmet viktigt för dem.

Händelsen sker i tur och ordning likt en ritual, och den sista som utför processen är hanen. När han går till latrinerna sniffar han först på alla dynghögar och slår med hjälp av sina hovar på marken för att täcka dem.

Den dominerande hanen ansvarar för skötseln av latrinerna. När detta inte sker är det ett tecken på att det inte finns någon mogen hane i gruppen, eller att den är sjuk.

Dessa djur är växtätare. Deras föda består av blad och skott från de buskar som växer i deras naturliga livsmiljö. De äter också örter, gräs och suckulenter. Enligt analysen av deras avföring kan vi se att de nogsamt söker sin föda. Det innebär att de väljer de växter som ger dem mest nytta för kroppen.

Även om de lever i torra områden verkar det som om det inte är så viktigt för dessa däggdjur att hitta vatten. De kan dra nytta av den vätska som finns i deras föda.

Reproduktion

Fortplantningen är sexuell och sker säsongsvis. Honan går i brunst och hanen börjar sniffa på genitalierna och urinerar ofta. När honan är redo ligger hon stilla och lyfter på svansen.

Dräktigheten varar i sex månader. Efter detta föds en fullt utvecklad kalv. Precis som för andra typer av antiloper tar det bara några minuter innan den står upp och tar sina första steg. Därefter söker den sig till moderns juver för att dia.

När kalven är född blir honan brunstfärdig igen efter 5 till 13 dagar. Amningen pågår mellan 3 och 4 månader, vilket är den tidpunkt då avvänjningen sker. Ungarna kan dock äta fast föda redan 2 dagar efter födseln, och de kan idissla redan efter 3 veckors ålder.

Beiraantilopens bevarandestatus

En beiraantilop.
Dorcatragus megalotis.

Arten beiraantilop är utrotningshotad. Sedan 1996 har den tillhört den sårbara kategorin hos Internationella naturvårdsunionen (IUCN). De största hoten mot den är försämring av livsmiljön och jakt.

Förlusten av livsmiljön tillskrivs faktorer som torka, överbetning av boskapsdjur och avverkning av träd för träkolstillverkning. Sådana träd är viktiga eftersom de ger skugga åt denna art.

Detta mycket speciella djur på den afrikanska kontinenten riskerar alltså att helt dö ut, och det till stor del på grund av de ekonomiska omständigheterna hos människorna som bor i närheten. Detta borde bli en väckarklocka som får oss att tänka och vidta beslutsamma åtgärder för att skydda denna antilop och andra arter som direkt drabbas av att deras populationer minskar.


Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.


  • Giotto, N., Obsieh, D., Joachim,J., & Gerard, J. (2009). The population size and distribution of the Vulnerable beira antelope Dorcatragus megalotis in Djibouti. Fauna & Flora International, Oryx, 43(4), 552–555.
  • Giotto, N., Picot, D., Moussa, E., Rech, J., Maublanc, M., Bideau, E., Mohamed, N., Gerard, J. (2016). Compared diets of sympatric beira antelopes and domestic goats in the growing season. European Journal Wildlife Research, 62, 687–693.
  • Hammer, C. (2011). Ex situ management of Beira antelope Dorcatragus megalotis at Al Wabra Wildlife Preservation, Qatar. International Zoo Yearbook, 45, 259-273.
  • IUCN SSC Antelope Specialist Group. (2016). Dorcatragus megalotis. The IUCN Red List of Threatened Species 2016: e.T6793A50185898.

Denna text erbjuds endast i informativt syfte och ersätter inte konsultation med en professionell. Vid tveksamheter, rådfråga din specialist.