Brumbyhästen: habitat och egenskaper
När man tänker på stora hjordar av vilda hästar så går den första tanken direkt till USA:s prärieområden och Mustang-hästarna. Sanninge är dock att Australien ligger före Nordamerika i detta avseende i och med brumbyhästen. Denna ras lever fritt på prärien i den norra och sydöstra delen av landet.
I den här artikeln kan du lära dig mer om ursprunget för denna ras (eftersom det inte fanns några hästar i Australien före dess kolonisering) och de egenskaper som har gjort att den har kunnat anpassa sig till livet i frihet. Missa inte detta.
Artens ursprung
Hästarna introducerades i Australien av de första europeiska bosättarna på 1700-talet, närmare bestämt 1788. Där fungerade de som rid- och arbetsdjur fram till senare delen av århundradet, då många hästar övergavs i slutet av guldrushen.
Namnet på denna ras kommer från ordet baroomby, som betyder “vild” på språket hos ursprungsbefolkningen i södra delen av nuvarande Queensland.
Mängden övergivna hästar på de australiensiska gräsmarkerna gjorde att brumbyhästen samlade på sig ett antal optimala egenskaper för att överleva i det vilda. Deras antal ökade gradvis under årens lopp.
Senare, under boerkriget och första världskriget, tämjdes dessa hästdjur igen för att införlivas i arméernas kavalleri, och övergavs senare igen. För närvarande anser vissa grupper att de är ett skadedjur, så den australiensiska regeringen godkände jakt på dem.
Habitat för Brumbyhästar
Brumbyhästen lever i vilt tillstånd i hela Australien. Den största populationen lever i den sydöstra delen av de australiska alperna. Ett annat viktigt bestånd finns i norr, nära Queensland. Den kan också ses i vissa nationalparker som har ett eget bestånd av denna mycket omfattande ras.
Fysiska egenskaper
Brumbyhästen har en mankhöjd på 1,40-1,50 meter, så det är inte en speciellt stor ras. Detta beror på att den delar blod med de brittiska ponnyer som också anlände i samband med koloniseringen.
Dessa hästar har en kort hals och deras ben är tunna och starka, med hårda hovar. Dess kroppsbyggnad är robust och kompakt, dock ibland lite oproportionerlig i förhållande till storleken. Vad gäller färg så finns den i olika nyanser av brunt och vitt, men med en stor variation.
Brumbyhästens anpassning
Detta är en ras som har anpassat sig till livet i naturen och att överleva i torra miljöer med få resurser. Det är inte en särskilt snabb häst (bakbenen är inte speciellt kraftiga) och dess hud är känslig. Den anses inte vara en bra häst att rida.
När man började kolonisera Australien fanns det inga större växtätare som kunde konkurrera med brumbyhästen. Å andra sidan hade den inte heller några rovdjur, så den kunde livnära sig och föröka sig utan problem.
Till en början var vegetationen riklig, men i och med den snabba spridningen av denna häst blev det ont om resurser för andra mindre arter, vilket försatte dem i fara. Som ett resultat av detta problem lanserade man strategier för att begränsa bestånden.
Brumbyhästens föda
Som alla hästar är brumbyhästen en växtätare. Den livnär sig främst på de betesmarker som den vistas på, och den äter också olika örter och hö, samt alla grönsaker och buskblad som den kan hitta.
Fortplantning hos brumbyhästen
Det är ett däggdjur som föder levande ungar och når könsmognad vid 14-15 månader för honorna och vid 14-18 månader för hanarna. Fortplantningen omfattar uppvaktning, parning, dräktighet och födsel.
Brumbyhästens dräktighet varar 11-12 månader och stoet får vanligtvis ett enda föl, dock ibland tvillingar. Fölet ammar tills det är upp till 6 månader gammalt.
Populationsbegränsning
Det finns olika strategier för att kontrollera hästbestånden i Australien. Den miljöpåverkan som dess spridning har på ett redan hårt drabbat ekosystem är något som ställer den australiska befolkningen mot varandra.
Vissa statliga organ omplacerar dessa hästar till nationalparker, medan andra jagar i syfte att döda dem. Vissa grupper är emot avlivningarna, medan andra anser att de är skadedjur och andra vill sprida ut dem för att minska deras påverkan. Den allmänna opinionen väger tungt i fråga om de åtgärder som vidtas och förändras beroende på region.
Den traditionella metoden för att flytta hjordar är att använda lasso för att fånga dem och leda dem till en ny plats.
De ekonomiska kostnaderna för att begränsa populationen är höga, och för närvarande är det ingen av åtgärderna som gör att hästarna slipper lida. Den behandling som för närvarande anses vara den mest humana är fertilitetskontroll med hjälp av injektioner. Även om man har gjort det på vissa platser återstår det att se om det är effektivt på lång sikt.
Många djurrättsorganisationer hävdar att metoder såsom avlivning med skott från en helikopter gränsar till grymhet. De anser att de som ur en etisk synvinkel är ansvariga för att begränsa populationen är de som övergav hästarna när de inte längre var till någon nytta: människorna. Vad tycker du?
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Dawson, M. J. (2005). The population ecology of feral horses in the Australian Alps Management Summary. Australian Alps Liaison Committee, Canberra.
- Scasta, J. D., Adams, M., Gibbs, R., & Fleury, B. (2020). Free-ranging horse management in Australia, New Zealand and the United States: socio-ecological dimensions of a protracted environmental conflict. The Rangeland Journal, 42(1), 27-43.