Mårddjur: burna av kungar men avskydda för sin lukt

Mårddjur har jagats i generationer för sin mycket eftertraktade päls. Men de har också föraktats på grund av sin fräna doft.

Skriven och verifierad av Veterinär Érica Terrón González.

Senaste uppdateringen: 09 oktober, 2022

Mårddjur är en mycket aktiv grupp av små djur, de allra flesta av dem är jagande köttätare, om inte det så äter de gärna as. De har jagats i generationer på grund av sin långa kropp som är täckt av en tät, fin päls. Men de är också föraktade eftersom många av dem är utrustade med doftkörtlar som avger en mycket obehaglig lukt.

De mårddjur som är mest eftertraktade för sin päls

Bland mårddjuren (familjen Mustelidae) kan man urskilja tre typer av djur:

• De som har nakna trampdynor, som grävlingen.
• De med håriga trampdynor, som mården.
• De som har simhud mellan klorna, som uttern.

Den amerikanska minken

Neovison vision, minken, är en nära släkting till vesslan, men till skillnad från vesslan är den mycket eftertraktad av pälsindustrin. Den gräver sina hålor i närheten av vatten där den äter fisk, grodor, reptiler och gnagare. Ibland attackerar den fåglar om den är mycket hungrig. Men till skillnad från vesslan och mården så dödar den bara om den behöver det.

Den är infödd i Nordamerika och dess naturliga utbredningsområde omfattar större delen av USA och Kanada. Problemet är att den har importerats till pälsfarmer på resten av norra halvklotet. Många exemplar har lyckats fly från dessa farmer och hamnat i naturen där de blir oerhört destruktiva för den lokala faunan. De ofta förekommande fallen av djurrättsaktivister som har brutit sig in på minkfarmar och släppt ut djuren har fått katastrofala följder för naturligt förekommande djur i närmiljön som står försvarslösa mot horder av dessa listiga rovdjur.

Hermelinen

Mustela erminea har också alltid varit mycket eftertraktad för sin mjuka, högkvalitativa päls som användes för att tillverka pälsar och kappor. Numera har odlad minkpäls till stor del ersatt hermelinpälsen.

På sommaren är pälsen brun eller brun på ryggen och vitaktig på bröstet och magen. På vintern, i bergen och i kallare områden, blir den helt vit för att kamouflera sig. Den har dock alltid en del svart i slutet av sin långa svans, vilket är ett bra sätt att identifiera den.

Mård

Mården är vanlig i nästan hela Europa och i vissa områden i Mellanöstern. De kännetecknas av en tjock, mjuk, mörkbrun päls på nästan hela kroppen, utom på undersidan av halsen och magen. I dessa områden har dess päls en gulaktig gräddfärg, vilket är anledningen till att dess päls är så högt värderad.

Sobel, Martes zibellina, är en underart av den vanliga mården som idag är ganska utbredd på den asiatiska kontinenten. Den har en av de mest värdefulla pälsarna, särskilt när den är svart.

Varför har mårddjuren inte helt charmat oss?

Det beror förmodligen på de “stinkande” företrädarna för denna familj: skunkarna. Den randiga skunken, Mephitis mephitis, är till exempel känd för sin vackra, buskiga svans. Men under svansen finns dess försvarsvapen: de mest utvecklade analkörtlarna i hela mårddjursfamiljen. Med hjälp av dem lyckas den utsöndra en illaluktande vätska med en stickande lukt som kan uppfattas i en radie på mer än en kilometer.

Mindre fläckskunk, Spilogale pygmaea, är dessutom mycket skicklig på att sprutar ut sin stinkande vätska. Den skapar en slags vertikal linje, vilar på sina framben och sprutar sin motståndare.

Trots inledande motvilja har vi numera glädje av dem som husdjur

Illern, Mustela putorius furo, är en underart av den vilda iller som domesticerades för tusentals år sedan. Till en början användes den för att samla in kaniner på fältet utan att använda vapen. Men med åren blev den ett husdjur. Och den dåliga lukt som avges av dess kroppskörtlar har inte lyckats bli något hinder.