Svartfotad iller: livsmiljö och egenskaper
Svartfotad iller (mustela nigripes) är ett litet däggdjur som under årtionden såg sig tvingade att kämpa för sin överlevnad som art. Trots att den verkar ofarlig kännetecknas denna art av sin omfattande konsumtion av andra däggdjur. Tack vare utseendet förväxlas den svartfotade illern ofta med tamillern, även om det finns många skillnader.
Kloning, skyddsprogram, internt bevarande och andra strategier har implementerats för att garantera artens överlevnad. Å andra sidan har domesticeringen av denna art dämpat dess jaktinstinkt och dess preferens för en solitär tillvaro. Ta reda på mer om svartfotad iller i den här artikeln.
Svartfotad iller: livsmiljö
Den svartfotade illern bor i öppna ekosystem, som den vanligtvis delar med sin huvudsakliga matkälla: präriehunden (cynomys). Dessutom använder illern sina bytesdjurs hålor som tillflyktsort och bo, så dess livsmiljö beror på densiteten av präriehundarnas hålor.
Det har observerats att en svartfotad iller behöver omkring 40 till 60 hektar där den kan söka föda, och populationstätheten av präriehundar bestämmer deras livsmiljö. På samma sätt har sjukdomar och mängden av konkurrerande rovdjur en inverkan.
När det gäller dess geografiska läge finns deras hemvist i USA. Markytan täcker cirka 500 km² i ett område som inkluderar delstaterna South Dakota, Wyoming och Arizona. Ett fåtal exemplar har dock registrerats i Kansas, New Mexico, South Dakota och Utah som ett resultat av omplaceringsprogram.
Fysiska egenskaper
Fysiskt har den svartfotade illern en längd på 35 till 50 centimeter, och till det kommer en yvig svans på 15 centimeter. När det gäller dess vikt varierar den vanligtvis mellan 0,7 och 1,3 kg.
Pälsunderlaget är vitt, även om den mörknar vid spetsarna, så djuret får ett gulbrunt utseende överlag. Hanarna är ungefär 10 % större än honorna.
Dess särskiljande egenskap, i avseende till andra liknande arter, är benens svarta färg. Detta börjar vid höften och slutar vid svansspetsen. På samma sätt har vuxna av denna art en distinkt ansiktsmaskering som också är svart. Dessa färger tillåter djuret att smälta in i sitt ekosystem på prärien.
Uppförande
Den svartfotade illern är främst ett nattaktivt djur och tillbringar större delen av sin tid i hålorna som den stjäl från präriehundar. Utanför parning och då ungarna fostras är denna art mestadels solitär. Organisationer som World Wild Life har genomfört ett antal åtgärder för att beskydda denna art av iller.
Intressant är att dessa däggdjur förlitar sig på en serie höga ljud eller tjatter som de använder för att varna andra. De väser för att visa aversion och honorna kallar sina ungar med en typ av stönande ljud. Slutligen förlitar de sig på ett skrattande läte under uppvaktningstider, även om de också hoppar och knäpper som en del av deras parningsritual.
Utfodring och reproduktion
När det gäller dieten för svartfotad iller – som är en utpräglad köttätare – så baseras deras diet till 90 % på präriehundar. Men när präriehundarna går i vinterdvala så attackerar den svartfotade illern även råttor, fåglar, ekorrar och kaniner.
Det uppskattas att en vuxen svartfotad iller äter cirka 100 präriehundar på ett år. På liknande sätt har det observerats att utan denna matkälla kan arten inte överleva ens under för övrigt optimala förhållanden. För präriehundar består en koloni av mellan 50 och 60 hektar. På grund av detta borde det finnas minst en koloni av präriehundar för varje svartfotad iller.
Deras reproduktiva beteende äger rum mellan februari och mars och dräktigheten varar mellan 42 och 45 dagar. Antalet valpar varierar vanligtvis mellan 1 och 7 stycken, varav endast 3 eller 4 kan väntas överleva i en kull av sju. De unga är födda i hålorna som besitts av illern och de kommer inte ut förrän de är omkring 6 veckor gamla.
Svartfotade illrar har en förväntad livslängd på 8 år i fångenskap och 1 till 4 år i naturen.
De ovannämnda ungarna föds praktiskt taget blinda och deras päls är vit. Synförändringar uppträder efter 35 dagar och mörka fläckar uppträder på pälsen vid tre veckors ålder. Svartfotade illrar når sexuell mognad vid ett års ålder. De kan dock bara få avkomma när de är 3 eller 4 år gamla. De flyttar till en annan håla efter endast några månader.
Tillstånd
Eftersom den svartfotade illerpopulationen är beroende av förekomsten av präriehundskolonier, har deras befolkning kraftiga upp- och nedgångar. Deras största hot har hittills varit skadedjursbekämpningsåtgärder och omvandlingen av deras naturliga livsmiljö till jordbruksmark. Dessutom uppstår det problemet med jordbrukare som attackerar och förgiftar präriehundarna då detta även påverkar illrarna som besitter deras hålor.
Enligt International Union for Conservation of Nature (IUCN) fanns det år 2015 endast 206 vilda exemplar i deras ursprungliga utbredningsområde. Av denna anledning är för närvarande statusen för den svartfotade illern kategoriserad som endangered. Även om arten inte aktivt jagas så faller de ofta offer för präriehundsfällor och elektriska staket.
Som du kan se är svartfotade illrar kopplade till förekomsten av präriehundar. I slutet av 1900-talet var det möjligt att ta vissa individer för att föda upp dem i fångenskap och bevara arten. Men i dessa dagar är ansträngningarna inte tillräckliga. Av den anledningen är det mycket viktigt att icke-statliga och statliga organisationer samlas för att utöka programmen för artens bevarande.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- WWL. Hurón de patas negras. Recogido el 30 de junio de 2021 de: https://www.worldwildlife.org/descubre-wwf/historias/huron-de-patas-negras
- Miller, B., Biggins, D., Hanebury, L., & Vargas, A. (1994). Reintroduction of the black-footed ferret (Mustela nigripes). In Creative conservation (pp. 455-464). Springer, Dordrecht. Recogido el 30 de junio de 2021 de: https://link.springer.com/chapter/10.1007/978-94-011-0721-1_27
- Santymire, R. M., Lavin, S. R., Branvold-Faber, H., Kreeger, J., Che-Castaldo, J., Rafacz, M., & Marinari, P. (2020). Influence of vitamin E and carcass feeding supplementation on fecal glucocorticoid and androgen metabolites in male black-footed ferrets (Mustela nigripes). PloS one, 15(10), e0241085.
- Mackie, P., Chan, B., Franke, M., & Mastromonaco, G. F. (2020). Urethral catheterization as an alternative method for collecting sperm in the black-footed ferret (Mustela nigripes). Conservation Physiology, 8(1), coaa078.
- Pastor, A. R. (2017). Investigating enteric coccidiosis in the black-footed (Mustela nigripes) and domestic ferret (Mustela putorius furo) (Doctoral dissertation).
- Mize, E. L., Grassel, S. M., & Britten, H. B. (2017). Fleas of black-footed ferrets (Mustela Nigripes) and their potential role in the movement of plague. Journal of wildlife diseases, 53(3), 521-531.