Ökenleguan: livsmiljö och egenskaper

En ökenleguans förmåga att motstå höga temperaturer tros vara en anpassning mot predation, eftersom många djur inte tål samma fientliga levnadsvillkor.
Ökenleguan: livsmiljö och egenskaper
Cesar Paul Gonzalez Gonzalez

Skriven och verifierad av Biolog Cesar Paul Gonzalez Gonzalez.

Senaste uppdateringen: 21 december, 2022

En ökenleguan är en reptil som har anpassat sig väl till värmen då den klarar otroligt höga temperaturer i öknarna där den bor. Det är en medelstor art som kan röra sig snabbt på marken, och den är också är en utmärkt jägare.

Det vetenskapliga namnet på denna art är dipsosaurus dorsalis och den är en del av familjen iguanidae, som innehåller flera typer av leguaner. Dessa djur känns igen för att vara ektotermiska, varmed de ofta hittas i varma miljöer. Fortsätt läsa och lära dig mer om denna leguan: den kommer säkert att överraska dig.

Ökenleguan: livsmiljö

Denna art kan hittas i ökenområden i norra Mexiko och i södra USA. Därmed bor den främst i stora delar av öknarna Sonora och Mojave, liksom områden på halvön Baja California och på flera öar i Californiaviken. Dessutom är den nära förknippat med kreosotbusken (larrea tridentata).

Denna reptil tål mycket höga temperaturer vilket gör att den kan gå även under de hetaste ögonblicken på dagen. Dess livsmiljö består av plan och sandig terräng där den skapar sina gömställen med hjälp av områdets vegetation. När temperaturen sjunker kan den dessutom söka skydd i bon hos däggdjur för att där motstå kylan.

Fysiska egenskaper

Denna leguan kan nå 36 centimeter i längd och svansen står för det mesta av dess storlek. Djurets kropp är robust och ovalt, med ett jämnt utseende, förutom dess lilla huvud. Dess hållning är typisk för en reptil, med armar och ben brett isär, vilket tvingar den att röra sig genom att nästan krypa fram.

Färgen på denna art passar in i omgivningen och visar bleka gråtoner med några bruna mönster över hela kroppen. Dessa toner återfinns både hos honor och hanar. Magen färgas rosa under parningstiden.

Dessutom har dessa reptiler fjäll som går längs deras kroppar och bildar symmetriska mönster på ryggen.

En ökenleguan på en vit bakgrund.

Ökenleguan: beteende

En ökenleguan är ett ektotermiskt dagaktivt djur; och den är som mest aktiv mitt på dagen. Därmed kan temperaturen vid tiden då den är som mest aktiv ofta nå upp till 40 °C. Dess gräns är 55 °C, över vilket det kan vara dödligt för den. Av denna anledning bibehåller den sin temperatur genom att flytta till svalare områden när den blir överhettad.

Den är en bra klättrare och använder den förmågan för att leta efter mat eller skydd. Dessutom är den en snabb löpare, till sådan grad att den ibland verkar springa på två ben.

Territoriellt beteende

Denna reptil är också territoriell till sin natur och använder aggressivt beteende för att avskräcka sina konkurrenter. Den kan blåsa upp sig själv för få sin kropp att se större och bredare ut, och ibland börjar den göra armhävningar för att verka riktigt skräckinjagande! Utöver detta kan den utsöndra fluorescerande vätskor som tjänar till att markera deras territorium.

En studie utförd av biologiska institutionen vid University of California visade att dessa vätskor faktiskt är feromoner med ultraviolett fluorescens. Det observerades även att denna leguan visuellt kunde upptäcka denna utsöndring, vilket innebär att dess syn är anpassad för att se ljuset som reflekteras av dessa markeringar.

Reptiler som sover

Eftersom detta djur är känslig för kyla, det måste gå igenom en period med dvala för att överleva vintern. Denna process börjar i slutet av oktober och slutar i mars. För att förbli säker gräver den i marken till ett djup som är större än 50 centimeter, där den sedan kan utnyttja markvärmen.

Ökenleguan: kost

Dieten för denna leguan består av skott, löv och lite frukt, vilket främst gör den till ett växtätande djur. Trots detta kan den ibland äta insekter, men löv representerar minst 90 % av maten. Några av de växter som den konsumerar är maskrosor, alfalfa-blad och särskilt kreosotbuske.

Ökenleguan: reproduktion

Hanarna är polygama och dominerar ett territorium för att kunna para sig med honorna där. För att göra detta lockar hanarna till sig honor genom sina välkända armhävningar. Dessutom kämpar de mot andra hanar för territoriet. Det bästa stället att para sig är i buskarna, där temperaturen är lite svalare, och dessa är därför de mest omtvistade platserna.

Hanarna använder sofistikerade strategier för att locka till sig en partner. Han använder porer på sina lår för att lämna feromoner som en guide till sina partners. Han cirklar runt i sanden och försöker lämna så många spår som möjligt. I själva verket är honorna selektiva eftersom hanens färg och form är nyckelfaktorer för att avgöra om de ska acceptera uppvaktningen eller inte.

Parningssäsongen börjar på våren och fortsätter fram till mitten av sommaren. De månader då majoriteten av parningarna inträffar är mellan maj och juni. Denna process avslutas på sensommaren med äggläggning, där varje hona mellan två och åtta ägg.

Djuret ägnas sig inte åt något vårdgivande beteende, så efter att honan har grävt sitt bo måste de unga ta hand om sig själva. De nya mödrarna gräver helt enkelt ett hål i marken där de deponerar alla ägg, täcker över dem samt lämnar dem till sina öden.

Tillstånd

Enligt International Union for Conservation of Nature klassificeras denna reptil “Least Concern.

En art som förtjänar att bevaras

Kanske är dessa reptiler inte bland de mest karismatiska, men de har fortfarande imponerande egenskaper. Djurets förmåga att lämna vad som för dem är självlysande markeringar är ju rent ut sagt fantastiskt.

Faktum är att det fortfarande finns saker som vi inte vet om dessa leguaner och kanske har de fler hemligheter att berätta.


Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.


  • Ayala, R. (2021). DISTRIBUCIÓN, ABUNDANCIA Y USO DE LA VEGETACIÓN DE Dipsosaurus dorsalis (BAIRD y GIRARD, 1852) EN DOS AMBIENTES DESÉRTICO-TROPICALES.
  • Malone, CL & French, S. 2019. Dipsosaurus dorsalisThe IUCN Red List of Threatened Species 2019: e.T194975A2370621. https://dx.doi.org/10.2305/IUCN.UK.2019-3.RLTS.T194975A2370621.en.
  • Valdivia Carrillo, T. (2014). Filogeografía y modelación de nicho ecológico en la iguana del desierto Dipsosaurus dorsalis (Baird y Girard, 1852) en la península de Baja California.
  • Vaughn, L. K., Bernheim, H. A., & Kluger, M. J. (1974). Fever in the lizard Dipsosaurus dorsalis. Nature252(5483), 473-474.
  • Norris, K. S. (1953). The ecology of the desert iguana Dipsosaurus dorsalis. Ecology34(2), 265-287.
  • DeWitt, C. B. (1967). Precision of thermoregulation and its relation to environmental factors in the desert iguana, Dipsosaurus dorsalis. Physiological Zoology40(1), 49-66.
  • Alberts, A. C. (1990). Chemical properties of femoral gland secretions in the desert iguana, Dipsosaurus dorsalis. Journal of Chemical Ecology16(1), 13-25.
  • Alberts, A. C. (1989). Ultraviolet visual sensitivity in desert iguanas: implications for pheromone detection. Animal Behaviour38(1), 129-137.
  • MacAvoy, E. S. (1976). The physiology of lizards from arid regions in Central Otago. (Thesis, Doctor of Philosophy). Retrieved from http://hdl.handle.net/10523/8249
  • Cohen, L. A. (1996). A study of the behavior of the desert iguana Dipsosaurus dorsalis. California State University, Fullerton.

Denna text erbjuds endast i informativt syfte och ersätter inte konsultation med en professionell. Vid tveksamheter, rådfråga din specialist.