Dalmatiner: är de verkligen brandhundar?
En dalmatiner i en brandmannahjälm är en bekant bild för många. Illustrationer och barnprogram har visat oss denna förening i åratal, men har du någonsin sett en av dessa hundar följa med brandmän ut på deras arbete? Det verkar långsökt med tanke på den stora fara de skulle utsättas för vid en brand. Brandhundar idag består ju mest av andra raser som använder sitt luktsinne för att söka efter olika element efter att själva branden är över. Du kan dock lära dig mer om dalmatinernas fascinerande historia som brandhundar i dagens artikel.
Du kanske inte visste att historien om brandbekämpande dalmatiner går flera århundraden tillbaka. Här kan du ta reda på hur denna bild till viss del har bestått fram till i dag, så missa inte det.
Dalmatiners egenskaper
Dalmatiner är stora hundar, som kan väga upp till 35 kilo och vara över en halv meter långa. Deras karakteristiska hängande öron och svarta markeringar är dess mest slående kännetecken. De har en slank, muskulös kropp samt en kort, mjuk päls som måste borstas ofta under perioder då de fäller hår.
Vid födseln är dalmatiner helt vita; deras fläckar dyker inte upp förrän de är ungefär två veckor gamla.
De är en mycket energisk ras som är ivrig att leka och dessutom har de en känslig karaktär. De lär sig lätt, så träningen går enkelt så länge den sker med en positiv inställning och kontinuerligt.
Dessutom skapar dalmatiner ett starkt band till alla familjemedlemmar. Utan rätt träning kan de faktiskt bli överbeskyddande och misstänksamma mot främlingar. Detta beror också på en medfödd skygghet.
Dalmatinerns historia
De tidigaste uppgifterna går tillbaka till 1500-talet, i målningar och kyrkokrönikor från staden Veli Lošinj i Kroatien. Även om namnet kommer från Dalmatien, en annan region i samma land, verkar det som om denna hund började födas upp längs hela den östra delen av Medelhavsområdet.
Mellan 1500- och 1700-talet gick denna hund obemärkt förbi utanför sin ursprungsregion och var reserverad för vakt- och eskortarbete. Så tidigt som 1790 hänvisar dock brittiska dokument till den som en “vagnshund”. Det var inte förrän 1955 som dalmatinern accepterades som en officiell ras i FCI.
Varför anses dalmatiner vara brandhundar?
För att förstå varför dalmatiner anses vara brandhundar måste vi gå tillbaka till det faktum vi nämnde ovan: under 1800-talet användes de som vagnshundar. En vagnshund var en hund som travade vid sidan av hästdragna vagnar och vars uppgift var att eskortera hästarna under hela resan.
På så sätt hindrade dalmatiner dem från att skena på grund av rädsla och eventuellt välta vagnen eller dra den i en okontrollerad riktning. De erbjöd också skydd mot stråtrövare och andra faror som kunde ligga på lur längs vägarna.
Dalmatiner uppvisar en stor fysisk uthållighet, vilket gjorde att de kunde klara av långa resor längs med vagnarna.
Precis som de var anpassade till vagnar som transporterade människor, var de också anpassade till att skydda dåtidens hästdragna brandvagnar. Hundarna kunde springa framför dem, ta sig fram genom gatorna och varna befolkningen att hålla sig borta.
Med tiden blev de oerhört omtyckta bland brandmännen för det otroliga arbete som dessa hundar utförde i nödsituationer. Även när motoriserade brandbilar infördes behöll dessa yrkesmän i åratal alltjämt dalmatiner i förarhytten och på stationen.
Utvecklingen för dalmatiner som brandhundar
Det kom en punkt i historien då dalmatinern upphörde att vara användbar i sin roll som brandbekämpare. Som med alla andra djur och människor som samhället slutade använda inom olika områden fick de till sist sparken. Lyckligtvis fick den tack vare sitt vackra utseende och sin tillgivna natur en plats i allas våra hushåll, och den blev sedan ett tecken på distinktion i de högre samhällsklasserna.
Det finns numera ett antal raser som oftare används av räddningspersonal, t.ex. schäferhundar och borderollier, om än med andra uppdrag.
I andra halvan av 1900-talet sköt efterfrågan på denna ras i höjden på grund av dess huvudroll i Disneyfilmen Pongo och de 101 dalmatinerna, vilket ledde till tusentals övergivna hundar och massuppfödning som i slutändan påverkade hundarnas hälsa negativt.
I dag har denna situation reglerats, men renrasiga dalmatiner har fortfarande en tendens att drabbas av dövhet och njurproblem.
Nuförtiden hålls alltså dalmatiner främst som sällskapsdjur. De fortsätter dock med ett antal yrkesroller, t.ex. som utställningsdjur och gårdsvakter.
Vi vill framhålla att dessa hundar alltmer uppskattas och adopteras för vad de är: ett troget, tillgivet djur som belönar sin ägare med kärlek, särskilt när man tar med dem ut på promenad – en verkligt givande upplevelse!
Lyckligtvis blir dessutom medvetenheten om deras behov och rättigheter alltmer utbredd.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Hayward, J. J., Kelly-Smith, M., Boyko, A. R., Burmeister, L., De Risio, L., Mellersh, C., … & Strain, G. M. (2020). A genome-wide association study of deafness in three canine breeds. PLoS One, 15(5), e0232900.
- DALMATINSKI PAS. (s. f.). FCI. Recuperado 9 de marzo de 2022, de http://www.fci.be/es/nomenclature/DALMATA-153.html