Krabborna i Berings hav

Krabborna i Berings hav är de största, mest utsökta och dyraste arterna som finns. Ta reda på mer om dem i den här artikeln.
Krabborna i Berings hav

Senaste uppdateringen: 09 april, 2022

Berings hav innehåller en enorm variation av arter. Det är ett randhav i norra Stilla havet och skiljer den asiatiska och nordamerikanska kontinenten åt. De marina djuren som lever där livnär en stor mängd människors, varmed det anses vara ett synnerligen viktigt område för fiske. Framför allt sticker denna plats ut för en av sina mest talrika resurser: krabborna i Berings hav.

Det hårda livet för de som trotsar dessa kalla och stormiga vatten har gjort att priserna på dess krabbor har varit relativt höga. Vissa av dem anses vara rena delikatesser, högt placerade på lyxrestaurangers menyer världen över.

Kungskrabba (Paralithodes camtschaticus)

Denna art är en av de viktigaste krabborna som fångas i Berings hav. Dess spridning är dock numera betydligt breddad och den finns från Japan, genom Kamtjatka, Ryssland och längs med Nordamerikas kuster. Västerut har den invasivt spridit sig hela vägen till Lofoten, till Sverige når den dock inte då salthalten i vattnet är för låg utanför Sveriges västkust. Den tillhör kanske lite förvånande familjen eremitkräftor och kännetecknas av sin stora storlek och taggiga form.

Detta kräftdjur är ofta mörkt vinrött i färgen men blir klarrött då det kokas. Den kan mäta upp till 40 cm över ryggskölden och som en decapod har den har 10 ben: 2 breda med klor, 6 som används för att gå och två knappt märkbara nära käftarna. Kroppens form, en vikt som kan överstiga 14 kilo och de upp till två metrarna mellan benspets till benspets har hjälpt den att få sitt namn.

Denna organism bor vanligtvis på havets djup, begraver sig där i sandbankar och rör sig bara för att äta. Men under vintern och tidig vår migrerar den till ytan för att para sig. Denna omständighet används av fiskare för att fånga den enligt de regler som har föreslagits av de lokala myndigheterna.

En av krabborna i Berings hav på en vit bakgrund.

Lithodes aequispinus

Detta tiofotade kräftdjur hittas från British Columbia och ända upp till regioner i Japanska havet. Jämfört med den kungskrabban är den här mindre och dess genomsnittliga vikt är cirka 3 kilo.

Färgen på detta kräftdjur sträcker sig från gula till guldbruna nyanser, vilket gör den mycket särskiljbar från andra arter. Ändå fortsätter den att dela samma fysiska egenskaper med de ovannämnda arterna: bland annat fem par lemmar och en migration till ytvatten under vinter-våren.

Till en början utfördes fisket av denna art av misstag, eftersom målet var att fånga kungskrabbor. Den introducerades dock på marknaden som ett alternativ eftersom dess smak vanligtvis är lite sötare och lättare än andra arter.

Lithodes couesi

Detta är den minsta och mest sällsynta typen bland krabborna i Berings hav och den förekommer främst i Alaskabukten, och reser från östra Stilla havet till San Diego. På grund av detta anser man inom fiskeindustrin inte att den är livskraftig nog att fiska, trots att den anses vara en delikatess för sin smak.

Storleken på skalet är bara 11,5 centimeter bred, med en röd ton. Arten finns vanligtvis på upp till 180 meters djup, även om mycket fortfarande är okänt om denna organism.

[bädda in] https://www.youtube.com/watch?v=fXpmwRic-qo [/bädda in]

Paralithodes platypus

Detta är den största av krabborna i Berings hav och de är i genomsnitt något större än kungskrabban. För närvarande distribueras de vid ön San Mateo. Men utanför Bering finns det grupper av dessa kräftdjur, speciellt i Japans och Nordamerikas hav.

Utseendet på detta ryggradslösa djur liknar de föregående, med undantag för att den har en blåaktig färg på extremiteterna. Trots detta är dess skal vanligtvis rödbrunt. Även om den har alla egenskaper för att kommersialiseras så tillåts endast ett litet upptag av lokalbefolkningen på grund av artens begränsade population.

Tack vare att det kommersiella fisket stängdes – vilket skedde mellan 1990 och 2000 – så ökade populationen. Av denna anledning har Alaskas regering nu tillåtit handel med arten.

Snökrabba (Chionoecetes opilio) och Chionoecetes bairdi

Även om de är olika arter så lever dessa kräftdjur tillsammans i samma livsmiljöer, varför båda många gånger gemensamt kallas för snökrabbor, men det är alltså egentligen det svenska namnet enbart på Chionoecetes opilio. Båda krabborna bor i Berings hav, men deras habitat sträcker sig längs Alaskas kuster. Faktum är att det är känt att dessa arter på grund av deras släktskap har hybridiserat och genererat populationer med egenskaper hos båda organismerna.

Dessa krabbor är mycket mindre än andra på listan, skalet når knappt 7 centimeter i bredd. Dessutom utmärks de av två stötar på ryggen – nära munnen. När det gäller kroppen har den vanligtvis iriserande rödbruna färger och utskjutande granulat vid kanterna.

En grupp krabbor

Cancer magister

Även om denna art inte har sin hemvist i Berings hav så kan den fångas runt dessa vatten. Dess distribution täcker Alaskas kuster och når Magdalenabukten i Mexiko. Denna krabba är inte en del av kungskrabborna, men den är ett bra ekonomiskt alternativ till dem, eftersom den har en god smak och en stor population.

Detta kräftdjur har en gråbrun färg, med en slät sköld upp till 20 centimeter bred. Dessa ryggradslösa djur bor vanligtvis på 230 meters djup, i leriga eller sandiga bottnar, där de skyddar sig genom att begrava sig i dyn.

En av krabborna i Berings hav.

Hur fiskar man i Berings hav?

Fiskesäsongen börjar under höstmånaderna, främst i vattnen runt Aleutian Islands. Ursprungligen användes trål för att fånga både fisk och krabbor. Emellertid utvecklades snart lådformade fällor, vilket gjorde det möjligt att selektivt fånga krabbor.

Dessa lådor består av en stålram omgiven av nylonnät, med hjälp av bete lockar det till sig kräftdjur och fångar dem. När denna struktur har släppts, lämnas den på botten av havet i några dagar före insamling, för att ge tid för betet att fungera. Dessutom kan en eller flera arter av kräftdjur fångas beroende på område och djup de släpper ut fällan i.

Uppgiften kan verka enkel, men det är den inte, utmaningen ligger i att överleva iskallt, stormigt vatten med extrem kyla och farlig utrustning och snabbt rörliga maskindelar. Faktum är att USA:s regering anser att det är den farligaste typen av kommersiellt fiske, och fiske i sig tillhör de farligare yrkeskategorierna. Detta visar sig i det relativt stora antalet olyckor och dödsfall för fartygens medlemmar.

För närvarande har kustbevakningspersonal utplacerats för att inspektera arbetsförhållandena vilket har lyckats minska dödligheten från denna aktivitet. Antalet olyckor är dock fortfarande högt, men höga löner gör dessa modiga individer redo att riskera sina liv för detta “röda guld”. År 2005 sändes en dokumentärserie vid namn Deadliest Catch som skildrar farorna med att ge sig ut för att fiska i Berings hav.

Fiskebestämmelser

Eftersom alla krabbor som nämns är eftertraktade arter utnyttjar fiskare dessa resurser. Av denna anledning har restriktioner införts för att kontrollera situationen. Nu får båtarna bara behålla exemplar som är hanar och som mäter mer än 12,3 centimeter i bredd.

Genom att släppa de reproduktiva honorna tillåts populationen bland dessa organismer att regenerera sig och upprätthålla en balans mellan båda parter.

Fiske efter krabborna i Berings hav.

Tack vare lokala insatser för ett hållbart fiske har krabborna i Berings hav överlevt det tidiga industrialiserade fisket. Omsorgen för dessa kräftdjur har tryggat en fortsatt inkomstkälla för de som lever i närområdet. På detta sätt verkar det finnas en framtid för både djuren och fiskarna. Naturen förser oss inte med oändliga resurser, men med rätt omsorg kan de vara förnybara.

This might interest you...

Egenskaper hos strandkrabban: En invasiv art
My Animals
Läs det My Animals
Egenskaper hos strandkrabban: En invasiv art

Lär dig mer om egenskaperna hos strandkrabban, ett kräftdjur som har invaderat stora delar av världen tack vare sin toleransförmåga.



  • Zhou, S., Shirley, T. C., & Kruse, G. H. (1998). Feeding and growth of the red king crab Paralithodes camtschaticus under laboratory conditions. Journal of Crustacean Biology18(2), 337-345.
  • Kovatcheva, N., Epelbaum, A., Kalinin, A., Borisov, R., & Lebedev, R. (2006). Early life history stages of the red king crab Paralithodes camtschaticus (Tilesius, 1815): biology and culture.
  • Shirley, T. C., & Shijie, Z. (1997). Lecithotrophic development of the golden king crab Lithodes aequispinus (Anomura: Lithodidae). Journal of Crustacean Biology17(2), 207-216.
  • Olson, A. P., Siddon, C. E., & Eckert, G. L. (2018). Spatial variability in size at maturity of golden king crab (Lithodes aequispinus) and implications for fisheries management. Royal Society open science5(3), 171802.
  • Somerton, D. A., & MacIntosh, R. A. (1985). Reproductive biology of the female blue king crab Paralithodes platypus near the Pribilof Islands, Alaska. Journal of Crustacean Biology5(3), 365-376.
  • Somerton, D. A. (1981). Regional variation in the size of maturity of two species of tanner crab (Chionoecetes bairdi and C. opilio) in the eastern Bering Sea, and its use in defining management subareas. Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences38(2), 163-174.
  • Stoner, A. W., Rose, C. S., Munk, J. E., Hammond, C. F., & Davis, M. W. (2008). An assessment of discard mortality for two Alaskan crab species, Tanner crab (Chionoecetes bairdi) and snow crab (C. opilio), based on reflex impairment. Fishery Bulletin106(4), 337-347.
  • Froehlich, H. E., Essington, T. E., Beaudreau, A. H., & Levin, P. S. (2014). Movement patterns and distributional shifts of Dungeness crab (Metacarcinus magister) and English sole (Parophrys vetulus) during seasonal hypoxia. Estuaries and Coasts37(2), 449-460.
  • McLean, K. M., & Todgham, A. E. (2015). Effect of food availability on the growth and thermal physiology of juvenile Dungeness crabs (Metacarcinus magister). Conservation physiology3(1).
  • Pérez-Barros, P., Albano, M., Diez, M. J., & Lovrich, G. A. (2020). Pole to pole: the deep-sea king crab Lithodes couesi (Decapoda: Lithodidae) in the Burdwood Bank, Southwestern Atlantic Ocean. Polar Biology43(1), 81-86.
  • Somerton, D. A. (1981). Contribution to the life history of the deep-sea king crab, Lithodes couesi, in the Gulf of Alaska. Fish Bull79, 259-269.
  • Zheng, J., & Kruse, G. H. (2006). Recruitment variation of eastern Bering Sea crabs: climate-forcing or top-down effects?. Progress in Oceanography68(2-4), 184-204.
  • Kotwicki, S., & Lauth, R. R. (2013). Detecting temporal trends and environmentally-driven changes in the spatial distribution of bottom fishes and crabs on the eastern Bering Sea shelf. Deep Sea Research Part II: Topical Studies in Oceanography94, 231-243.
  • Szuwalski, C., Cheng, W., Foy, R., Hermann, A. J., Hollowed, A., Holsman, K., … & Zheng, J. (2021). Climate change and the future productivity and distribution of crab in the Bering Sea. ICES Journal of Marine Science78(2), 502-515.