Den blå papegojfisken: information och kännetecken

05 juli, 2019
Den blå papegojfisken är ett färgglatt akvatiskt djur som lever bland koraller i symbios med sitt ekosystem. Korallerna tillhandahåller den med skydd och papegojfisken konsumerar korallernas överflöd av alger.

Den blå papegojfisken (Scarus coeruleus) är en marin art som tillhör släktet Scaridae. Den är känd för sin färgglada, blåa kropp. Papegojfiskar är besläktade med läppfiskar och hittas i överflöd i de tropiska reven runt om i världenDet finns runt 90 arter uppdelade i tio grupper, och en av dessa är den blå papegojfisken.

Kännetecken hos den blå papegojfisken

Den blå papegojfisken är nästan helt blå – ett typiskt karaktärsdrag hos papegojfiskar från genuset Scarus. När de är unga har de en gul fläck på huvudet, men den bleknar till lila och sedan intensivt blått i takt med att de blir äldre. Denna art har en väntad livslängd på runt 20 år.

Vuxna exemplar blir mellan 27 och 100 cm långa och väger uppskattningsvis 30 kg. Hanarna är större än honorna i de flesta fallen, och de tenderar även att utveckla knölar på huvudet.

Namnet “papegojfisk” kommer från det faktum att de har en näbbliknande käke eftersom dess tänder sitter ihop, vilket gör att de påminner om riktiga papegojor. De använder tänderna för att skrapa bort algerna från stenar och koraller. De har även svalgtänder, som är tänder inuti halsen. Den blå papegojfisken använder dessa tänder för att krossa stenar och koraller den sväljer. Den bajsar sedan ut dem i form av vit sand.

Denna sand är typen vi hittar på tropiska stränder. Av denna anledning bidrar papegojfisken till att bilda det sediment som utgör de små öarna och sandstränderna i Karibien. Varje papegojfisk kan producera upp till 450 g sand per år.

Papegojfiskens tänder

Utbredning och livsmiljö för den blå papegojfisken

De lever i västra Atlanten, från Maryland (USA), Bermuda och Bahamas till Rio de Janeiro (Brasilien), inklusive Västindien. De lever dock inte norr om Mexikanska golfen. Den blå papegojfisken bor i korallrev på 2-27 meters djup. Unga fiskar lever dock bland sjögräs och mangroverötter.

Kost och fortplantning

Deras kost består främst i alger som extraheras från bitar av korall som lossnar från reven. De bitar på korallerna med sina svalgtänder för att få bort lagerna. Papegojfisken spenderar 90% av sin tid med att äta, och kan även sluka små bentiska ryggradslösa djur som gömmer sig i sanden.

Den föds med ett definierat kön, även om den i vissa fall kan byta. De som föds som hanar kommer alltid vara hanar, men när en hona mognar kan den omvandlas till en hane, eftersom honorna föds med båda könsorganen. Detta könsbyte försäkrar att det alltid finns minst en hane som kan para sig med honorna.

Hanar byter färg något under parningssäsongen genom att bli ljusare och mer slående för att attrahera honorna. Vidare slår de följe med stora grupper av honor för att befrukta deras ägg.

Papegojfiskens näbb

Papegojfiskar fortplantar sig genom att ta sig till områden i havet där strömmarna för ut de befruktade äggen till öppna havet. När äggen öppnas flyter larverna till den epipelagiska zonen, eller området av det öppna havet som ligger nära ytan. När larverna blir ungfiskar tar de sig nedåt för att bo i revets ekosystem.

Bevaring av den blå papegojfisken

Den blå papegojfisken är för tillfället en sårbar art. Detta av flera orsaker: överfiske, klimatförändringar och försurning av haven på grund av utsläpp. De klassificeras för tillfället som mindre oroväckande på den röda listan av hotade arter från International Union for the Conservation of Nature(IUCN).

Papegojfiskarna och korallreven har levt symbiotiskt i sekel, och kan inte frodas utan varandra. Reven tillhandahåller skydd och mat åt fisken, och fisken kontrollerar i sin tur den överdrivna spridningen av alger.

Genom att konsumera dem med sina tänder kan de även bryta sönder sten och utsöndra fin sand. Detta bidrar till bildandet av stränder. I skrivande stund behövs brådskande bevaringsstrategier för att stävja mänsklig aktivitet i områdena de lever i. Detta är det enda sättet att bevara denna vackra fisk och det marina ekosystem den upprätthåller.

  1. Moyle, P. y Cech, J. (2000). Fishes: An Introduction to Ichthyology. Nueva Jersey: Upper Saddle River.
  2. Smith, C.L. (1997). National Audubon Society field guide to tropical marine fishes of the Caribbean, the Gulf of Mexico, Florida, the Bahamas, and Bermuda. New York: Alfred A. Knopf, Inc.