Fakta om snabelslidmusen, ett levande fossil

09 februari, 2020
Snabelslidmusen är en organism som inte har förändrats mycket under de senaste 60 miljoner åren. Det är också ett av få giftiga däggdjur som finns på planeten.

Läs vidare för att lära dig fler spännande fakta om snabelslidmusen!

Snabelslidmusen är som ett levande fossil, eftersom den nästan inte har förändrats på de senaste 60 miljoner åren.

Det har också funnits två andra arter som sedan har utrotats: Solenodon arredondo och Solenodon marcanoi. Snabelslidmöss räknas till ordningen Eulipotyphla – äkta insektsäkare.

Familjen består av två levande arter (och två utdöda) som alla tillhör släktet Solenodon: kubasnabelslidmus (Solenodon cubanus) och haitisnabelslidmus (Solenodon paradoxussom hör hemma i Dominikanska republiken, Haiti & Kuba.

Den har får sitt vetenskapliga namn, Solenodon, på grund av sina räfflade tänder.

Snabelslidmusens egenskaper och livsmiljöer

Snabelslidmusen är en art som lever endemiskt på Stora Antillerna. Den bor bara i Karibien på öarna Kuba, Dominikanska republiken och Haiti.

I allmänhet bor den i trädbevuxna områden där den kan göra sina hål eller tunnlar. Snabelslidmusen konstruerar dessa tunnlar och hål mellan trädrötterna, under stenar eller i ihåliga stammar.

Dess päls är mörkbrun eller svart, men skuldrorna och nosen är vita eller lätt gulfärgade. Svansen, extremiteterna och öronspetsarna har ingen päls.

Huvudet är kännetecknat av en lång nos, liknande en liten snabel, och ögonen är små och ljusa.

Snabelslidmusen kan mäta upp till 60 centimeter och väga upp till två kilo. Den har klor längst ned på benen med fem mycket starka fingrar som den använder för att gräva.

Förutom nosen så har den en lång, flexibel mun som innehåller 40 vassa, starka tänder.

Tecknad bild på en snabelslidmus

Fakta om snabelslidmusen: försvarsmekanismer

Det här är ett djur som är mer aktivt på natten och tillbringar dagarna med att sova. Den gillar att vara ensam och är mycket svårfångad.

Även om den rör sig ganska konstigt i en besvärlig sicksackrörelse är den faktiskt väldigt snabb. Den rör sig på detta sätt för att inte bli till byte för rovdjur.

Snabelslidmusen gör ljud som liknar andra djur när den är rädd. För att kommunicera med varandra gör de ljud som liknar fåglar (skriande).

Den har en fruktansvärt dålig syn; så dålig att den nästan anses vara blind. Men den har en otroligt välutvecklad luktkänsla. Detta gör att den kan manövrera för att ta hand om sina dagliga uppgifter.

En hona har två bröstkörtlar som ligger mycket nära basen på svansen. Hon har också körtlar i ljumsken och armhålorna, från vilka hon släpper ut en obehaglig lukt för att skrämma bort sina fiender.

Snabelslidmusen är ett av få giftiga däggdjur. På varje sida av underkäken har den en extra framtand med en giftig körtel.

Denna körtel frigör gift som den sen använder för att försvara sig mot sina fiender och döda sitt byte. Snabelslidmusen kan till och med använda giftet för att döda andra hanar vid parning.

Giftet är inte dödligt för människor, men det orsakar betydande smärta.

Diet och reproduktion

Snabelslidmusen är en äkta insektsätare, vilket betyder att den huvudsakligen livnär sig på insekter. Insekter är dock inte det enda den äter.

Ibland kompletterar den sin kost med små reptiler, maskar, krabbor, grodor och till och med frukt. Den använder sin luktkänsla och sina klor för att få tag på sin mat. Den hittar sitt byte genom att gräva eller förstöra ruttna stockar.

En hane står inför möjligheten att dö när han parar sig med en hona. När dräktigheten är över kan en hona ha två kullar per år.

Hon får mellan en och tre avkommor som väger mellan 40 och 55 gram vid födseln.

Om hon föder tre valpar kommer bara två att överleva eftersom mamman bara har två mjölkkörtlar. En hona ammar sin avkomma i 75 dagar.

Under denna period kan avkomman antingen bli oberoende eller välja att stanna längre i moderns håla.

Snabelslidmus vandrar i en skog.

Fakta om snabelslidmusen: bevarande

International Union for the Conservation of Nature (IUCN) listar snabelslidmusen som en hotad art. Detta beror främst på förstörelsen av dess naturliga livsmiljö och dess låga reproduktionshastighet.

Dessa är bara de största aktuella hoten mot snabelslidmusen. Men andra arter som introduceras till snabelslidsmusens områden, som hundar, illrar, katter och andra djur, har också bidragit till att dess bestånd har minskat.

 

  • Wilson, D. & Reeder, D.A. (2005). “Solenodon”. Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2 vols.
  • Tuvey, S. T. (2008). “Continued survival of Hispaniolan solenodon Solenodon paradoxus in Haiti”. Oryx, XLII-4: 611-614.