Pandamyran: Från myra till geting
Pandamyran (Euspinolia militaris) är en insekt som tillhör myrsläktet Mutillidae, men trots sitt myrliknande utseende är den faktiskt en parasitoid geting.
Insektsfamiljen Mutillidae, eller spindelsteklar, innehåller över 4200 arter som alla uppvisar stark könsdimorfism. Endast hanarna är bevingade.
Även om arten upptäcktes för runt 80 år sedan i Chile finns det relativt lite forskning om den. Den är känd för att leva i ungefär två år och föredrar torra, sandiga områden. Pandamyran förekommer även i Chile, Argentina, delar av Mexiko och i sydvästra USA.
Pandamyran är utrustad för att invadera
Denna art har flera egenskaper som gör att den kan utnyttja andra aggressiva insekter och göra dem till värddjur. Först och främst har den ett kraftigt exoskelett som skyddar den under invasioner av andra bitande insekters bon.
Naturen ser till att bara de starkaste kommer att fortplanta sig, då parningen sker under flygning och endast de största hanarna får chansen.
Avsaknaden av vingar hos honorna gör att de tar sig fram på marknivå i jakt på en plats att lägga sina framtida ägg. Denna utdragna sökning exponerar honorna för faror, men de är redo. Honorna har nämligen en kraftig gadd baktill, utöver andra försvarsmekanismer som varningsläten, avskräckande pigmentering och flera andra sätt att undvika hot. Vi berättar om dessa härnäst.
Pandamyrans omisskännliga utseende
Det mest iögonfallande med pandamyran är dess pigmentering, som liknar den hos en panda. Insekten är vit på huvudet med undantag för runt ögonen, med svarta och vita markeringar på kroppen.
Denna pigmentering tjänar som en varning för rovdjur att de har ett smärtsamt och kraftigt sting.
Hos båda könen är antennerna och benen täckta av korta, svarta taggar. Dock uppvisar arten som sagt en stark könsdimorfism. Vanligtvis blir honorna runt 0,8 cm, men hanarna blir betydligt större. Det är dessutom endast hanarna som har vingar.
Vuxna honor, som är marklevande, liknar myror i utseende och beteende. De har dessutom en gadd och giftiga körtlar, som ger dem ett kraftigt sting.
Pandamyrans fruktansvärda rykte
Artens vinglösa honor använder sin gadd, utrustad med kraftigt gift, för att försvara sig från förövare. Detta gör att de kan konfrontera andra aggressiva arter när de invaderar deras bon.
Ibland kan de sticka människor och stora betesdjur. Faktum är att många experter vanligtvis kallar dem för “cow-killers” (kan översättas som “ködödare”) på grund av deras smärtsamma, men inte dödliga, sting.
Pandamyran är en boparasit
För att förklara den här punkten vore det bra om vi först berättade om pandamyrans livscykel. Under flygning identifierar hanarna sina honor och lyfter upp dem i luften för att para sig.
Efter parningen lägger honan sina ägg i andra insekters bon, till exempel bin och getingar. När äggen kläcks äter sig larverna in i värdartens larver, som till slut dör av detta. Därefter förpuppar sig larverna innan de blir till vuxna pandamyror och lämnar boet.
Denna dynamik visar på en kontinuerlig och komplicerad kamp mellan resursskapare och utnyttjare, som båda är beroende av samma resurser för att överleva.
Pandamyrans kost
Vuxna pandamyror är oberoende av andra. Med andra ord bildar de inte kolonier. De livnär sig huvudsakligen på nektar, men honorna kan emellanåt äta andra myror, larver och puppor.
Stridulation: Ljudet av vånda
Arten är generellt tyst, men när de störs kan de ge ifrån sig ett märkligt gällt, pulserande, gnisslande läte, som är känt som stridulation . Detta beteende förekommer bland flera leddjur, och är ett resultat av att gnida två kroppsytor mot varandra. Båda könen gör detta.
Vi bör notera att den ekologiska funktionen av stridulation bland dessa insekter är oklar. Dock så tror man att ljudet agerar som en varnings- och/eller parningssignal.
En vetenskaplig rapport från 2019 visade att stridulation för denna art skiljer sig från andra arter inom samma familj. Deras läten inkluderar högfrekventa komponenter som tillhör ultraljudsspektrumet. Dessa signalers funktion är inte känd.
En teori framkommer
Enligt experter kan dessa läten vara en varningssignal till deras naturliga fiender. Mer forskning i framtiden kommer med säkerhet att försöka ta reda på om dessa läten kan agera som skydd för pandamyran mot reptiler och gnagare. Om sant skulle det ge oss värdefull information om dess potentiella roll i kommunikation mellan olika arter.
Å ena sidan är pandamyran fascinerande tack vare sina starka färger, könsdimorfism, livslängd och frantiska aktiviteter. Å andra sidan orsakar de frustration eftersom det evolutionära värdet av dessa karaktärsdrag är svåra att bevisa.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Torrico-Bazoberry, D., & Muñoz, M. I. (2019). High-frequency components in the distress stridulation of Chilean endemic velvet ants (Hymenoptera: Mutillidae). Revista Chilena de Entomología, 45(1). https://www.biotaxa.org/rce/article/download/45599/39336
- Deyrup, M. (1988). Review of adaptations of velvet ants (Hymenoptera: Mutillidae). The Great Lakes Entomologist, 21(1), 1.
- R Luz, D., Waldren, G. C., & Melo, G. A. (2016). Bees as hosts of mutillid wasps in the Neotropical region (Hymenoptera, Apidae, Mutillidae). Revista Brasileira de Entomologia, 60(4), 302-307.
- Brothers, D.J. (2006) Familia Mutillidae. Introducción a los Hymenoptera de la Región Neotropical. (ed. Fernández, F. and Sharkey, M.J.), pp. 577-594. Sociedad Colombiana de Entomología and Universidad Nacional de Colombia, Colombia.