5 spännande fakta om jättemusslan
Jättemusslan är en märklig, stor art som lever på djupet av Indo-Stilla havet. Trots dess säregna och enorma skal, är den i övrigt väldigt lik sin omgivning och smälter därför lätt in i sten- eller korallmiljön där den befinner sig. Av denna anledning är det vanligt att oerfarna dykare helt missar den. Vill du lära dig fler spännande fakta om jättemusslan så läs vidare!
Det vetenskapliga namnet på denna art är Tridacna gigas. Den tillhör familjen Cardiidae , en grupp blötdjur som är kända för formen på sina skal och för att det finns ätliga exemplar inom familjen. Fortsätt läsa och upptäck några nya spännande fakta om jättemusslan.
Hur ser jättemusslan ut?
Jättemusslan är en av världens största musslor och kan bli upp till 1,5 meter lång och väga upp till 200 kilo. Skalet är den hårdaste och mest robusta delen av kroppen, men inuti har den ett mjukare kött.
Arten har flera fördjupningar eller spår längs skalet som bildar trianglar längst ut i kanten. Skalets yttre yta är egentligen färglös, men eftersom olika typer av bakterier och alger växer på den innebär det att varje exemplar har olika färgsättningar.
Mindre kända fakta om jättemusslan
Jättemusslan är speciell inte bara för sin enorma storlek. Det finns även några intressanta fakta om dess biologiska sammansättning. Vi berättar om några av dessa nedan.
1. De tar ungefär 10 år på sig att nå sin maximala storlek
För att öka sin storlek måste musslor samla tillräckligt med kalciumkarbonat, en viktig komponent i deras skal. Denna process går inte så snabbt som man skulle kunna tro, och det tar denna art mellan 8 och 12 år att nå 1,5 meter i längd.
Musslornas skal består av flera sammanvävda lager av kalciumkarbonat och viskoelastiska proteiner. För att få den höga motståndskraft som kännetecknar jättemusslan måste dessa komponenter arrangeras på ett komplext och exakt sätt, vilket kräver mycket energi och hög metabolisk omsättning. Detta är anledningen till att tillväxten tar så lång tid.
2. Fakta om jättemusslan: Musslans har vanligen en färgstark och vacker mantel
I motsats till det yttre skalet så kan den inre delen av jättemusslan (manteln) ha en skiftande färgsättning i bland annat blått, lila, gult och grönt. Dessa nyanser är ett resultat av kombinationen av iridoforer och den endosymbios som de bildar med zooxantheller.
Zooxantheller är fotosyntetiska mikroorganismer som kan växa på jättemusslans mantel, och som bildar ljusa färger på ytan. Dessa varelser producerar näringsämnen som de delar med blötdjuret. I gengäld får de ett hem och skydd. På så sätt drar båda nytta av deras närvaro och som en naturlig tendens bildas en symbios.
Du kanske också vill läsa: Bläckfiskens intelligens sätts på prov!
3. De kan drabbas av blekning
Liksom vissa korallarter kan jättemusslornas mantel drabbas av blekning. Detta innebär att manteln förlorar de flesta av dess kännetecknande skiftande färger.
Blekningen är en reaktion på miljöstress som orsakas av förändrad temperatur eller vattensammansättning. När musslan blir utsatt för denna typ av situation släpper eller eliminerar den de zooxantheller som den har i sin mantel, vilket leder till att de ljusa färgerna försvinner.
4. Vuxna musslor har ingen byssalkörtel
Flera musslor har byssalkörtlar som syntetiserar klibbiga ämnen så att de ska kunna fästa vid substratet. Jättemusslan har dessa körtlar i sitt juvenila stadium, men de förlorar de sin funktion när de blir vuxna. Detta är dock inget problem för musslorna eftersom de tack vare sin vikt och storlek sannolikt ändå inte kan förflytta sig eller bli rubbade på.
5. Fakta om jättemusslan: Den klassificeras som en sårbar art
Enligt Internationella naturvårdsunionen är jättemusslan en sårbar art vars population verkar vara på tillbakagång. Även om det finns flera tekniker för att reproducera den i fångenskap når dessa exemplar könsmognad först vid 9-10 års ålder. Därför är det svårt och tidskrävande att fastställa strategier för återhämtning och återintroduktion.
Du kanske också vill läsa: Symbiosen mellan korallrev och mikroskopiska alger
Som du kan se har jättemusslan inte bara ett uppseendeväckande utseende på grund av sitt enorma skal, utan rymmer också flera spännande hemligheter om sin bakgrund. Det finns dock fortfarande mycket mer information att upptäcka, så det är fullt möjligt att den i framtiden kommer att överraska oss med andra gåtfulla och fascinerande egenskaper.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Griffiths, D. J., Winsor, H., & Luongvan, T. (1992). Iridophores in the mantle of giant clams. Australian journal of zoology, 40(3), 319-326.
- Norton, J. H., Prior, H. C., Baillie, B., & Yellowlees, D. (1995). Atrophy of the zooxanthellal tubular system in bleached giant clams Tridacna gigas. Journal of invertebrate Pathology, 66(3), 307-310.
- Beckvar, N. (1981). Cultivation, spawning, and growth of the giant clams Tridacna gigas, T. derasa, and T. squamosa in Palau, Caroline Islands. Aquaculture, 24, 21-30.
- Tisdell, C., Lucas, J. S., & Thomas, W. R. (1990). An analysis of the cost of producing giant clam (Tridacna gigas) seed in Australia (No. 1743-2016-140776).
- Maynard, D. M., & Burke, W. (1971). Maximum tension developed by the posterior adductor muscle of the giant clam, Tridacna gigas (Linné). Comparative Biochemistry and Physiology Part A: Physiology, 38(2), 339-350.
- Norton, J. H., & Jones, G. W. (1992). The giant clam: an anatomical and histological atlas (No. 435-2016-33687).
- Buck, B. H. (2000). Experimentally Induced Bleaching and Recovery of Tridacna gigas (Doctoral dissertation, University of Bremen).
- Lin, A. Y. M., Meyers, M. A., & Vecchio, K. S. (2006). Mechanical properties and structure of Strombus gigas, Tridacna gigas, and Haliotis rufescens sea shells: a comparative study. Materials Science and Engineering: C, 26(8), 1380-1389.
- Bonham, K. (1965). Growth rate of giant clam Tridacna gigas at Bikini Atoll as revealed by radioautography. Science, 149(3681), 300-302.
- Lucas, J. S., Nash, W. J., Crawford, C. M., & Braley, R. D. (1989). Environmental influences on growth and survival during the ocean-nursery rearing of giant clams, Tridacna gigas (L.). Aquaculture, 80(1-2), 45-61.
- Wells, S. 1996. Tridacna gigas. The IUCN Red List of Threatened Species 1996: e.T22137A9362283. https://dx.doi.org/10.2305/IUCN.UK.1996.RLTS.T22137A9362283.en.